Publicerat: i maj 1953 i broschyren Sul filo del tempo nr 1, utgiven av Partito Comunista Internazionalista. Från ett möte i Forlì den 28 december 1952.
Översättning: Peter Åström (CC0)
HTML: Jonas Holmgren
1. Med rörelsens gigantiska uppsving efter första världskriget – ett uppsving som visade sin kraft i världsskala och som i Italien tog form som ett helgjutet parti från 1921 – blev det tydligt att den mest trängande frågan är gripandet av den politiska makten, att proletariatet inte gör detta genom legala medel utan genom väpnad kamp, att det bästa tillfället uppstår genom det egna landets militära nederlag, och att den politiska form som följer på segern är proletariatets diktatur. Den ekonomisk-sociala omvandlingen är en uppgift som kommer därefter och för vilken diktaturen utgör det första villkoret.
2. Det kommunistiska manifestet klargjorde att de successiva sociala åtgärder som visar sig möjliga eller som framkallas "despotiskt" skiljer sig åt – eftersom vägen till den fullständiga kommunismen är mycket lång – beroende på i vilken grad produktivkrafterna utvecklats i det land där proletariatet segrat, och på hur snabbt denna seger sprids till andra länder. Det angav de åtgärder som år 1848 var lämpliga för de mest utvecklade europeiska länderna och betonade att dessa inte utgjorde det fullständiga socialistiska programmet, utan ett antal åtgärder som betecknades som övergångsmässiga, omedelbara, föränderliga och i grunden "motsägelsefulla".
3. Därefter – och detta var en av anledningarna till att somliga vilseleddes till att tro att teorin inte är stabil, utan måste omvärderas fortlöpande utifrån historiens resultat – kom många av de åtgärder som tidigare föreskrivits den proletära revolutionen att tas i bruk av bourgeoisien själv i det ena eller andra landet, såsom obligatorisk skolgång, statliga banker och så vidare. Detta borde inte få någon att tro att de exakta lagar och förutsägelser som gäller övergången från det kapitalistiska till det socialistiska samhället har förändrats, i alla sina ekonomiska, sociala och politiska former. Det innebar endast att den första postrevolutionära perioden blivit annorlunda och mer lättframkomlig: den övergångsekonomi som leder till socialismen och som föregår den "lägre socialismen" och slutligen den högre socialismen eller den fullständiga kommunismen.
4. Den klassiska opportunismen bestod i att låta påskina att alla dessa åtgärder – från de mest begränsade till de mest långtgående – kunde genomföras av den borgerligt demokratiska staten, antingen genom proletariatets påtryckningar eller till och med genom att proletariatet erövrar den på laglig väg. Men i ett sådant fall skulle dessa olika "åtgärder", om de varit förenliga med det kapitalistiska produktionssättet, ha vidtagits i syfte att bevara kapitalismen och fördröja dess sammanbrott. Om de däremot var oförenliga skulle de aldrig ha vidtagits av staten överhuvudtaget.
5. Dagens opportunism, med sin formel om den "folkliga och progressiva demokratin" inom ramen för den parlamentariska konstitutionen, har en historisk uppgift som inte bara är annorlunda utan ännu mer fördärvlig. Den får inte bara proletariatet att inbilla sig att några av dess egna åtgärder kan vidtas av en klassöverskridande flerpartistat (det vill säga, den förnekar diktaturen på samma sätt som gårdagens socialdemokrater) – utan leder dessutom massorna att kämpa för sociala åtgärder som är diametralt motsatta dem som den proletära makten alltid, ända sedan 1848 års manifest, har föresatt sig.
6. Inget blottar mer skoningslöst denna skamliga tillbakabildning än en lista över åtgärder som – när vi tänker oss ett framtida maktövertagande i ett västkapitalistiskt land – skulle ersätta dem i Manifestet ett sekel senare, dock inklusive de mest karakteristiska från den tiden.
7. Här följer en lista över sådana krav:
a) "Avinvestering av kapital", det vill säga en kraftig minskning av den produktandel som går till produktionsmedel i stället för konsumtionsmedel.
b) "Höjning av produktionskostnaderna", för att möjliggöra högre löner i utbyte mot kortare arbetstid – så länge lön, marknad och pengar fortfarande existerar.
c) "Drastisk förkortning av arbetsdagen", till åtminstone hälften av den nuvarande, genom att införliva de arbetslösa och den del av befolkningen som idag är sysselsatt med samhällsfientlig verksamhet.
d) Minskning av produktionsvolymen genom en "underproduktionsplan" som koncentrerar produktionen till de mest nödvändiga områdena; en "auktoritär kontroll över konsumtionen" som bekämpar reklamen för onödiga, skadliga och lyxbetonade varor; samt ett avskaffande med tvångsmedel av verksamheter som propagerar en reaktionär psykologi.
e) Snabb "nedbrytning av företagens gränser" med en överföring av beslutsmakten, inte över personalen utan över arbetsmedlen, i riktning mot den nya konsumtionsplanen.
f) "Snabb avveckling av försäkringssystemen", det vill säga de kommersiella, och deras ersättning med samhällelig försörjning av icke-arbetare, inledningsvis på en grundläggande nivå.
g) "Byggstopp" av bostäder och arbetsplatser i utkanterna av såväl större som mindre städer, som åtgärder för att åstadkomma en jämn fördelning av befolkningen över landsbygden. För att begränsa trängsel, hastighet och trafikvolym införs förbud mot onödiga transporter.
h) "Beslutsam kamp mot yrkesspecialiseringen" och av den samhälleliga arbetsdelningen genom avskaffande av alla karriärmöjligheter och titlar.
i) Självklara omedelbara åtgärder, närliggande den politiska sfären, för att underordna skolorna, tidningarna, samtliga kommunikations- och informationsmedel, liksom hela området för kultur och underhållning, under den kommunistiska statens kontroll.
8. Det är inte förvånande att stalinisterna och deras gelikar idag kräver raka motsatsen, genom sina partier i väst, inte bara i fråga om de "institutionella" kraven, det vill säga de politisk-juridiska, utan också de "strukturella", det vill säga de ekonomisk-sociala. Detta gör det möjligt för dem att agera i samklang med det parti som styr den ryska staten och dess satelliter, där den sociala omvandlingens uppgift består i att gå från förkapitalism till full kapitalism – med hela det bagage av ideologiska, politiska, sociala och ekonomiska krav som detta innebär, allt strikt borgerligt till sin karaktär och riktat med avsky enbart mot det medeltida feodalväsendet. Desto smutsigare är dessa västliga renegater, eftersom det hot som fortfarande är materiellt och verkligt i ett kokande Asien är obefintligt för de länder som är anpassade till den uppblåsta kapitalistiska metropolen på andra sidan Atlanten – för de proletärer som ligger under dess civiliserade, liberala och FN-sanktionerade stövel.