Originalets engelska titel: Political Agitation and “The Class Point of View”
Källa: V I Lenin, Collected Works, Moskva 1961, vol. 5, s 337-343.
Publicerat: Ffg. Iskra, nr. 16, 1 februari 1902.
HTML: Martin Fahlgren
Låt oss börja med en illustration.
Läsaren kanske minns den uppståndelse som åstadkoms genom det tal som hölls av adelsmarskalken[1] i guvernementet Orel, M. A. Stachovitj, vid en missionskongress, under vilken han krävde att trosfrihet skulle garanteras genom lag. Den konservativa pressen ledd av Moskovskije Vedomosti genomför en rasande kampanj mot herr Stachovitj. Den kan inte hitta benämningar avskyvärda nog att kalla honom och går nästan så långt som att anklaga hela adeln i Orel för högförräderi för att ha valt om herr Stachovitj som marskalk. Nåväl, detta omval är i sanning mycket betydelsefullt och till en viss grad har det karaktären av en demonstration från adelns sida mot polistyranni och övervåld.
Stachovitj, skriver Moskovskije Vedomosti, ”är inte så mycket marskalk för adelskapet som han är den ack så nöjeslystne Misja Stachovitj, varje fests liv och själ, den skicklige konversatören ...” (nr 348, 1901). Desto värre för er mina herrar, ni knölpåkens försvarare. Om till och med våra gladlynta jordägare börjar att tala om trosfrihet, då måste sannerligen prästernas och polisens skändligheter vara oräkneliga ...
”Vad bryr sig vårt ‘intellektuella’, lättsinniga sällskap, som uppeggar och applåderar stachovitjarna, om vår heliga ortodoxa tros angelägenheter och vår traditionella inställning gentemot den?” ... Åter en gång, så mycket värre för er mina herrar, ni förkämpar för självhärskardömet, den ortodoxa tron och den nationella särarten. Vårt polisförtryckta självhärskardöme måste verkligen vara ett fint system om det har genomträngt till och med religionen med fängelsecellens anda, så att stachovitjarna (vilka inte har någon fast övertygelse vad gäller religion men som är intresserade, som vi skall se, av att bevara en fast rotad religion) blir totalt likgiltiga (om inte rent av fientliga) till denna ökända ”nationella” tro. ”... De kallar vår tro en villfarelse!! De hånar oss därför att vi tack vare denna ‘villfarelse’ fruktar och söker undvika synd och utför våra skyldigheter undergivet oavsett hur betungande de måtte vara och för att vi finner styrka och mod att bära sorg och umbäranden och avhåller oss från stolthet i tider av framgång och lycka ...” Så! Den ortodoxa tron är dem kär därför att den lär folk att bära misär ”undergivet”. Det är verkligen en lönsam tro för de härskande klasserna! I ett samhälle organiserat på så sätt att en obetydlig minoritet åtnjuter välstånd och makt medan massorna ständigt lider av ”umbäranden” och uthärdar ”betungande skyldigheter” är det helt naturligt för utsugarna att sympatisera med en religion som lär folk att ”undergivet” utstå helvetet för att vinna ett påstått himmelskt paradis. Men i sin iver blev Moskovskije Vedomosti alltför talträngd. I själva verket så talträngd att den oavsiktligt sade sanningen. Vi läser vidare: ”... De anar inte att om de, dessa stachovitjar, äter bra, sover fridfullt och lever glatt är det tack vare denna ‘villfarelse’.”
Den heliga sanningen! Så är verkligen fallet. Det är på grund av att religiösa ”villfarelser” är så vitt utbredda bland massorna som stachovitjarna och oblomovarna[2] och alla våra kapitalister som lever på massornas arbete och t. o. m. själva Moskovskije Vedomosti ”sover fridfullt”. Men ju mer bildningen breder ut sig, ju mer kommer religiösa fördomar att ge plats för socialistiskt medvetande och ju närmare kommer dagen för proletariatets seger – segern som kommer att frigöra alla förtryckta klasser från det slaveri de lider under i dagens samhälle.
Men efter att tanklöst ha slungat ut sanningen på en punkt avfärdade Moskovskije Vedomosti alldeles för lättvindigt en annan intressant punkt. Den har uppenbarligen fel när den tror att stachovitjarna ”inte inser” religionens betydelse och att de kräver liberala former av ren ”tanklöshet”. En sådan tolkning av en fientlig politisk strömning är alltför barnsligt naiv. Det faktum att herr Stachovitj i detta fall framträdde som förespråkare för hela den liberala strömningen bevisas bäst av allt av Moskovskije Vedomosti själv. Vad fanns det annars för skäl att föra en sådan kampanj mot ett enda tal? Vad fanns det för anledning att inte tala om Stachovitj utan om stachovitjarna och om den ”intellektuella hopen”?
Moskovskije Vedomostis misstag var naturligtvis avsiktligt. Denna tidning är mer ovillig än den är oförmögen att analysera den liberalism som den hatar utifrån sin klasståndpunkt. Att den inte önskar göra det säger sig självt, men dess oförmåga att göra det intresserar så mycket mer eftersom detta är en åkomma som även många revolutionärer och socialister lider av. Till exempel lider författarna till det brev som publicerades i nr 12 av Iskra, vilka anklagar oss för att avlägsna oss från ”klasståndpunkten” för att vi i vår tidning strävar efter att följa alla yttringar av liberalt missnöje och protester, av denna åkomma liksom författarna till Proletarskaja Borba[3] och många av stridsskrifterna i Socialdemokratiska Biblioteket[4], vilka inbillar sig att vårt självhärskardöme representerar bourgeoisiens envåldsmakt. Samma sak gäller martynovarna vilka söker övertala oss att sluta upp med den mångsidiga kampanjen av avslöjanden (d. v. s. den bredast möjliga politiska agitationen) av självhärskardömet och att koncentrera våra ansträngningar huvudsakligen på kampen för ekonomiska reformer (att ge någonting ”reellt” till arbetarklassen och att i dess namn framföra ”konkreta krav” på lagstiftnings- och administrativa åtgärder ”som förespeglar påtagliga resultat”). Det gäller slutligen också nadezjdinerna vilka när de läser korrespondensen i vår tidning om de statistiska konflikterna förvånat frågar: ”Gode Gud, vad är detta – en zemstvotidning?”
Alla dessa socialister glömmer att självhärskardömets intressen endast sammanfaller med vissa av de besuttna klassernas intressen, och detta endast under vissa omständigheter. Ofta händer att dess intressen inte sammanfaller med dessa klassers intressen som helhet utan endast med vissa skikts. Andra borgerliga skikts intressen och de mera allmänt givna intressena för hela borgarklassen och för kapitalismens utveckling i sin helhet ger med nödvändighet upphov till en liberal opposition mot självhärskardömet. Detta självhärskardöme garanterar till exempel borgarklassen möjligheter att använda de grövsta former för utsugning men å andra sidan placerar det tusen hinder i vägen för en omfattande utveckling av produktivkrafterna och för en höjning av bildningsnivån och på så vis uppeggar det mot sig inte bara småbourgeoisien utan ibland också storbourgeoisien. Självhärskardömet garanterar (?) borgarklassen skydd mot socialism, men eftersom folket är berövat alla rättigheter är detta skydd med nödvändighet omvandlat till ett system av polisövervåld som väcker hela folkets indignation. Vad resultatet av dessa antagonistiska tendenser är och vilken relativ styrka konservativa och liberala åsikter eller strömningar bland borgarklassen erhåller för närvarande kan inte inhämtas genom några allmänna teser, ty detta beror på alla de speciella drag i den sociala och politiska situationen vid ett givet tillfälle. För att avgöra detta måste man studera situationen i detalj och noggrant bevaka alla konflikter med regeringen, oavsett vilket klasskikt de inleds av. Det är just ”klasståndpunkten” som gör det otillåtligt för en socialdemokrat att förbli likgiltig inför stachovitjarnas missnöje och protester.
Ovannämnda socialisters verksamhet och resonemang visar att de är likgiltiga för liberalism och avslöjar följaktligen deras oförmåga att förstå grundteserna i Kommunistiska manifestet, den internationella socialdemokratins ”evangelium”. Låt oss till exempel erinra om det där står om att borgarklassen själv tillhandahåller material för proletariatets politiska skolning genom sin kamp för makten och genom konflikterna mellan skilda skikt och grupper inom den. Endast i politiskt fria länder har proletariatet lätt tillgång till detta material (men även då bara delar av det). I det förslavade Ryssland däremot måste vi socialdemokrater arbeta hårt för att skaffa detta ”material” åt arbetarklassen. Det vill säja, vi måste själva ta oss an uppgiften att leda den allmänna politiska agitationen och fortsätta den offentliga kampanjen med avslöjanden av självhärskardömet. Denna uppgift är särskilt nödvändig under tider av politisk jäsning. Vi måste tänka på att under ett år av intensifierat politiskt liv kan proletariatet erhålla mer revolutionär träning än under åtskilliga år av politisk stiltje. Av denna anledning är ovannämnda socialisters tendens att medvetet eller omedvetet begränsa omfattningen av och innehållet i den politiska agitationen särskilt skadlig.
Låt oss också erinra oss orden att kommunisterna stödjer varje revolutionär rörelse mot det bestående systemet. De orden tolkas ofta alltför snävt och anses inte inbegripa stöd åt den liberala oppositionen. Det får dock inte glömmas att det finns perioder när varje konflikt med regeringen som uppstår ur progressiva sociala intressen, oavsett hur små, under vissa omständigheter (av vilka vårt stöd är en) kan flamma upp i en allmän eldsvåda. Det må vara tillräckligt att erinra om den stora sociala rörelse som utvecklades i Ryssland ur kampen mellan studenterna och regeringen om de akademiska kraven[5], eller om konflikten som uppstod i Frankrike mellan alla de progressiva elementen och militaristerna över den rättegång i vilken domen avkunnades på basis av förfalskade bevis[6].
Följaktligen är det vår ovillkorliga skyldighet att förklara varje liberal och demokratisk protest för proletariatet, att vidga och stödja den med arbetarnas aktiva deltagande vare sig det är en konflikt mellan zemstvon och inrikesministeriet, mellan adeln och den ortodoxa kyrkans polisregim, mellan statistiker och byråkraterna, mellan bönder och ”zemstvo”-tjänstemän eller mellan religiösa sekter och polisen på landsbygden etc., etc. De som föraktfullt rynkar på näsan åt den ringa betydelsen av vissa av dessa konflikter eller åt ”hopplösheten” i försöken att blåsa upp dem till en allmän eldsvåda inser inte att allsidig politisk agitation är en brännpunkt i vilken de vitala intressena för proletariatets politiska skolning sammanfaller med de vitala intressena för den sociala utvecklingen som helhet, för hela folket, d. v. s. för alla dess demokratiska element. Det är vår omedelbara plikt att intressera oss för varje liberal fråga, att bestämma vår socialdemokratiska hållning gentemot den och hjälpa proletariatet att ta en aktiv del i dess lösning samt att åstadkomma lösningen på dess eget proletära sätt. De som avhåller sig från att ta aktiv del i denna kamp (oavsett deras avsikter) överlåter i verkligheten kommandot och arbetarnas politiska skolning i liberalernas händer samt lämnar ledningen av den politiska kampen till element vilka i den slutliga analysen är ledare för den borgerliga demokratin.
Den socialdemokratiska rörelsens klasskaraktär får inte uttryckas så, att man begränsar våra uppgifter till ”blott och bart arbetarrörelsens” direkta och omedelbara krav. Den måste uttryckas i vårt ledarskap i varje läge och i varje manifestation i den stora kampen för befrielse som förs av proletariatet, den enda verkligt revolutionära klassen i dagens samhälle. Socialdemokratin måste ständigt och orubbligt sprida arbetarrörelsens inflytande till alla områden av det sociala och politiska livet i dagens samhälle. Den måste leda inte bara proletariatets ekonomiska, utan också dess politiska kamp. Den får inte för ett ögonblick förlora vårt slutliga mål ur sikte, utan hela tiden föra ut propaganda för den proletära ideologin – den vetenskapliga socialismens teori – d. v. s. marxismen – skydda den mot förvrängning och utveckla den vidare. Vi måste outtröttligt bekämpa alla borgerliga ideologier utan hänsyn till vilken modern och frapperande dräkt de måtte smycka sig i. Socialisterna vi har nämnt ovan avlägsnar sig från ”klass”-ståndpunkten också därför att, och i den mån, de förblir likgiltiga inför uppgiften att bekämpa ”kritiken av marxismen”. Endast de blinda är oförmögna att se att denna ”kritik” har slagit rot snabbare i Ryssland än i något annat land och att den har tagits upp mer entusiastiskt av den ryska liberala propagandan än av någon annan just av den anledningen att den är ett av elementen i den borgerliga (nu medvetet borgerliga) demokrati som nu håller på att formas i Ryssland.
Det är särskilt i fråga om den politiska kampen som ”klass-ståndpunkten” kräver att proletariatet ger kraft åt varje demokratisk rörelse. Den proletära demokratins politiska krav skiljer sig inte i princip från den borgerliga demokratins, den skiljer sig bara i grad. I kampen för ekonomisk emancipation och för den socialistiska revolutionen står proletariatet på en principiellt annorlunda bas, och det står ensamt (småproducenten kommer till dess hjälp endast i den utsträckningen han inträder eller bereder sig för att inträda bland dess led). I kampen för politisk befrielse har vi emellertid många allierade gentemot vilka vi inte får förbli likgiltiga. Men medan våra allierade i det borgerligt-demokratiska lägret i kampen för liberala reformer alltid kommer att snegla bakåt och eftersträva att avpassa förhållandena så att de som tidigare kan ”äta väl, sova fridfullt och leva glatt” på andra människors bekostnad, kommer proletariatet att marschera vidare till slutet utan att se sig om. Medan kollegerna till R. N. S. (författare av förordet till Wittes memorandum) köpslår med regeringen om den auktoritativa zemstvons rättigheter eller om en författning, kommer vi att kämpa för den demokratiska republiken. Vi kommer emellertid inte att glömma, att om vi vill skjuta någon framåt måste vi hela tiden hålla våra händer på dennes axlar. Proletariatets parti måste lära sig att fånga varje liberal just i det ögonblick när han är beredd att röra sig framåt några centimeter och få honom att gå fram en meter. Om han är förhärdad kommer vi att gå framåt utan honom och över honom.
[1] I det tsaristiska Ryssland var adelsmarskalken den valde representanten för adeln i ett guvernement. Adelsmarskalken ledde adelns alla angelägenheter: han intog en inflytelserik position i administrationen och satt som ordförande vid zemstvons sammanträden.
[2] Oblomov, centralfiguren i romanen med samma namn av I. A. Gontjarov. Oblomov personifierade rutin, stagnation och tröghet.
[3] Samlingsverket Proletarskaja Borba (proletär kamp) nr 1, utgavs av Socialdemokratiska gruppen i Ural år 1899. Författarna, som delade ekonomisternas övertygelse, förnekade nödvändigheten av att grunda ett oberoende politiskt arbetarparti och trodde att en politisk revolution kunde genomföras genom generalstrejk, utan föregående organisering och förberedande av massorna, och utan väpnat uppror.
[4] Med detta menar Lenin Socialdemokratiska Arbetarbiblioteket – en serie stridsskrifter som utgavs illegalt i Vilna och S:t Petersburg åren 1900 till 1901.
[5] Se not 3 i Varmed skall man börja?
[6] Lenin syftar på Dreyfusaffären. Dreyfus, en fransk generalstabsofficer och jude, som år 1894 i krigsrätt dömdes till livstids fängelse på en uppenbart förfalskad anklagelse om spionage och högförräderi. Denna provokativa rättegång organiserades av reaktionära kretsar i Frankrike. Den allmänna rörelse som utvecklades i Frankrike för Dreyfus’ försvar avslöjade korruptionen inom hovet och skärpte kampen mellan republikaner och rojalister. Dreyfus benådades och frigavs år 1899. Inte förrän år 1906, efter en ny undersökning av fallet, blev Dreyfus rehabiliterad.