Originalets titel: "Roman Rosdolsky - a genuine Marxist scholar" i Intercontinental Press nr 6-1968.
Publicering: Ursprungligen under titeln ”Roman Rosdolsky (1898-1967)” i Quatrième Internationale, 33, april 1968, s. 70-72.
Översättning: Martin Fahlgren och Göran Källqvist
HTML: Martin Fahlgren
Med Roman Rosdolsky, som avled 1967 i Detroit i USA, gick den siste överlevande grundaren av den kommunistiska rörelsen i västra Ukraina och en av de senaste decenniernas mest anmärkningsvärda marxister bort.
Rosdolskys öde är karakteristiskt för en hel generation av europeiska revolutionärer. Det som utmärkte honom var att han överlevde de successiva förföljelserna av både lokal fascism, nazism och stalinism.
Rosdolsky föddes 1898 i Lvov (Lemberg, [Lviv]). Denna ukrainska stad, som då var en del av det österrikisk-ungerska imperiet, annekterades 1918 av Polen; i september 1939 erövrades den av den sovjetiska armén; 1941 ockuperades den av nazisterna; 1944 befriades den av den sovjetiska armén och har sedan dess varit en del av den Ukrainska sovjetrepubliken.[1]
Rosdolskys far var en välkänd ukrainsk språkvetare som förde vidare ett nationellt medvetande till sin son, präglat av en känsla av nationellt förtryck. Redan i mellanstadiet blev Rosdolsky socialist och internationalist. År 1915 inkallades han till den kejserliga armén. Han deltog i grundandet av en hemlig socialistisk organisation som kämpade mot det imperialistiska kriget och solidariserade sig med österrikiska socialister som Adler, som motsatte sig socialpatriotismen. Rosdolsky redigerade en liten tidning och gav omedelbart sitt entusiastiska stöd till oktoberrevolutionen.
Rosdolsky var från allra första början medlem i den internationella kommunistiska rörelsen och en av de första organisatörerna av Kommunistpartiet i västra Ukraina. Under de ökända utrensningarna på 1930-talet mördades hela centralkommittén för detta parti av Stalin. 1925 vägrade han att rösta för att fördöma Trotskij och Vänsteroppositionen, eftersom han inte hade den information som krävdes för att kunna bilda sig en uppfattning. Han var ännu inte trotskist utan sympatiserade snarare med Bucharins strömning. I slutet av 1920-talet uteslöts han ur kommunistpartiet.
Under tiden hade han flyttat till Wien och blivit korrespondent för Marx-Engels-Institutet i Moskva. Under ledning av David Rjazanov hade institutet till uppgift att förbereda den vetenskapliga utgåvan av Marx och Engels samlade verk (MEGA). Rosdolsky hade till uppgift att söka igenom österrikiska arkiv efter dokument om Marx, Engels och den socialistiska rörelsens begynnelse. Under sin vistelse i Wien övertygades han av Trotskijs kritik av den stalinistiska politiken i Sovjetunionen och den katastrofala utveckling som den tredje internationalen genomgick och som skulle leda till Hitlers maktövertagande i Tyskland. Dolfuss förtryck av den österrikiska arbetarrörelsen i februari 1934 tvingade Rosdolsky att lämna Wien och återvända till Lvov. Där anslöt han sig till den trotskistiska rörelsen och blev en av redaktörerna för en trotskistisk tidskrift som publicerades på ukrainska och distribuerades främst bland oljearbetare i östra Galicien.
Andra världskrigets utbrott tvingade honom till en lång och tragisk vandring, under vilken han fängslades i koncentrationslägren Auschwitz, Ravensbrück och Oranienburg.
Efter kriget hamnade Rosdolsky i USA. Trots att han hade en doktorsexamen och före kriget varit professor vid universitetet i Lvov, innebar det kalla krigets klimat att dörrarna till de amerikanska universiteten var stängda för honom. Han arbetade främst som publicist och fick några stipendier för sina vetenskapliga studier.
Utbildning och personligt intresse gjorde Rosdolsky till en marxistisk historiker. Han kombinerade grundliga kunskaper i marxistisk metodik – såsom den tillämpades av mästarna inom marxistisk historieskrivning, Marx själv, Franz Mehring och Trotskij – med behärskning av akademiska tekniker. Detta gjorde det möjligt för honom att skriva ett antal böcker som alltmer kom att betraktas som klassiker inom sitt område.
Under 1930-talet skrev han en studie om bysamhällen i Galizien och ett tvåbandsverk om livegenskapen i samma region. Det senare verket publicerades först 1959, i Polen. Under 1940-talet skrev Rosdolsky en grundlig studie om Engels och Neue Rheinische Zeitungs felaktiga uppfattningar om de små slaviska folken under 1848 års revolution. Denna bok publicerades inte förrän 1964.[2] Under 1950-talet skrev han en bok om den österrikiske kejsaren Josef II:s stora skatte- och jordbruksreformer, som publicerades 1961 av Vetenskapsakademien i Warszawa. Under sina sista år samlade Rosdolsky material till en bok av stor historisk betydelse om de österrikiska arbetarnas reaktion på Trotskijs uppmaningar under fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk (uppmaningar till världsrevolution) och orsakerna till att revolutionen inte bröt ut i Österrike och Tyskland i januari och februari 1918.
Boken Friedrich Engels och problemet med de ”historielösa” folken: nationalitetsfrågan i revolutionen 1848–1849 i ljuset av ”Neue Rheinische Zeitung” är utan tvekan hans mest briljanta. I den tillämpade Rosdolsky den marxistiska analysmetoden på Marx’ och Engels’ egna verk. Rosdolsky visade på ett övertygande sätt att de två grundarna av den vetenskapliga socialismen begick ett misstag när de gjorde en ofullständig analys av de sociala krafter som var aktiva under revolutionen 1848. Detta misstag fick dem att göra negativa omdömen om nationaliteter som tjecker, kroater, ukrainare och slovaker, nationaliteter som en bloc betecknades som ”kontrarevolutionära”.
Rosdolsky visar att den politiska uppdelningen mellan å ena sidan ”revolutionära” polacker och ungrare och å andra sidan ”kontrarevolutionära” kroater, tjecker, slovaker eller ukrainare i regioner som Galizien motsvarade en klassuppdelning mellan aristokratiska jordägare och bönder.
Dessa bönder var inte förutbestämda att hamna i det kontrarevolutionära lägret. Tvärtom hade de skickat sina revolutionära representanter till den konstitutionella församlingen i Wien och var redo att ansluta sig till revolutionens läger, under förutsättning att deras viktigaste krav, ”jord till bönderna”, skulle beviljas. Men den ”revolutionära” aristokratin vägrade envist att gå med på detta krav. Till slut drevs bönderna i förtvivlan in i kejsarens armar. Denna bok borde översättas till många språk som ett exempel på ärlig och grundlig marxistisk historieskrivning.
Även om Rosdolsky var utbildad historiker, intresserade han sig under de sista två decennierna av sitt liv för politisk ekonomi. När han efter andra världskriget anlände som invandrare till New York, råkade han av en slump stöta på ett av de tre eller fyra exemplar av Marx Grundrisse [Grunddragen] som hade nått väst. Detta monumentala ”preliminära utkast” till Kapitalet var vid den tiden fortfarande okänt för Marx-experter. Fram till slutet av sitt liv var Rosdolsky fascinerad av Grundrisse. Som han själv skrev gav det honom en inblick i det laboratorium där Marx förberedde upptäckter som skulle skaka om världen.
Rosdolsky ansåg det vara en viktig uppgift att analysera Grundrisse och popularisera dess viktigaste teman. Han skrev många artiklar om ämnet i tidskrifter som Kyklos (Schweiz), Arbeit und Wirtschaft (de österrikiska fackföreningarnas tidskrift), Science and Society (USA) etc. Att skriva dessa artiklar var en förberedelse för hans magnum opus Zur Entstehungsgeschichte des Marxschen Kapitals, som på engelska publicerades som The Making of Marx's Capital [och på svenska: Kapitalets tillkomsthistoria]. Detta var den andra analysen av Grundrisse som publicerades (den första var av en japansk akademiker).
Men Rosdolskys bok är mer än bara en analys. Den är också en detaljerad undersökning av utvecklingen av Marx’ tänkande under 1850-talet och samtidigt ett sammanhängande och effektivt försvar av grundläggande element i den marxistiska ekonomiska teorin mot försök att revidera den, försök som gjordes både inom arbetarrörelsen och i akademiska kretsar. Rosdolsky kallar sig blygsamt för en ”Marx-filolog”, vilket betyder en forskare som specialiserat sig på att avgöra vad Marx ville och inte ville säga i specifika delar av sina skrifter. Men Rosdolsky gör sig själv orättvisa med denna självbeskrivning. Få marxister har fördjupat sig så grundligt i Marx tänkande. Rosdolskys kommentarer till Grundrisse begränsar sig inte till några få filologiska förtydliganden, utan kastar verkligt ljus över Marx allmänna metod och hans teoris huvudsakliga inriktning.
Efter att ha emigrerat till USA var Rosdolsky inte längre politiskt aktiv, men han betraktade sig fortfarande som en sympatisör till den internationella trotskistiska rörelsen. Även om han blev en nära vän till Isaac Deutscher, delade han inte hans förhoppningar om en gradvis övergång från Sovjetunionens byråkratiska diktatur till en socialistisk demokrati. Rosdolskys meningsskiljaktigheter med Fjärde internationalen gällde främst hur man skulle se på händelser som kriget i Korea och den ungerska revolutionen 1956.
Men under de sista åren av hans liv gällde meningsskiljaktigheterna främst den korrekta definitionen av stater där kapitalismen hade störtats, men där arbetarklassen inte utövade makten direkt. Rosdolsky ansåg att Trotskijs formel om ”degenererade arbetarstater”, som utvecklats 35 år tidigare, inte längre motsvarade verkligheten. Enligt Rosdolsky kunde man inte längre utesluta att byråkratin skulle utvecklas till en klass om den socialistiska revolutionen i de utvecklade imperialistiska länderna inte kom till stånd. Ibland använde Rosdolsky termen ”statssocialism”, dock med många reservationer och stor återhållsamhet.
Även om hans behov av att fullborda sitt vetenskapliga arbete överskuggade hans intresse för den dagliga politiken, gladde sig Rosdolsky åt två utvecklingar som bekräftade hans förtroende för en slutlig segern för Lenins och Trotskijs idéer, idéer som han kämpat för i ett halvt sekel: återfödelsen av en vänsterkommunistisk opposition i Polen, kring Modzelevskis och Kurons ”öppna brev”[3], och den massiva karaktären hos studenternas motstånd i USA mot kriget i Vietnam. Hans reaktion på dessa händelser bekräftar att Rosdolsky dog som han levde, som en revolutionär i den klassiska skolan av internationalistisk marxism.
Efter sin död fick Rosdolsky en sista tillfredsställelse. Den nationella förtryck som den ukrainska nationaliteten utsattes för under den stalinistiska regimen erkänns nu implicit av flera officiella kommunistpartier, framför allt det kanadensiska, ett parti med många medlemmar av ukrainsk härkomst. I Sovjetukraina har en kamp brutit ut om återinförandet av det ukrainska språket som officiellt språk i Socialistiska Sovjetrepubliken Ukraina, trots alla öppna och dolda försök till russifiering. Inte heller i detta avseende kämpade Roman Rosdolsky förgäves.
Arbetarna och fäderneslandet (1947)
Stalin och folkens sammansmältning under socialismen (1947)
Kapitalets tillkomsthistoria (1968)
Det imperialistiska kriget och fredsfrågan (196?)
[1] Ukraina blev självständigt 1991, efter Sovjetunionens sammanbrott.
[2] 1:a utgåvan var på tyska: Friedrich Engels und das Problem der ”Geschichtslosen” Völker: die Nationalitätenfrage in der Revolution 1848-1849 im Lichte der ”Neuen Rheinischen Zeitung”. Engelsk översättning: Engels and the ‘Nonhistoric’ Peoples: The National Question in the Revolution of 1848 (1986)
[3] Se Jacek Kuron & Karol Modzelewski: Program of the Polish Opposition