Originalets titel: The Prophet Unarmed: Trotsky 1921–1929
Översättning: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
Artikeln publicerades ursprungligen i The Newsletter, 10 oktober 1959
Den avväpnade profeten [1] är den andra delen av Isaac Deutschers biografi om mannen som han betecknar som ”en representativ personlighet för den förstalinistiska kommunismen och en föregångare för den poststalinistiska kommunismen”. Den berättar historien från slutet av inbördeskriget och början av den nya ekonomiska politiken till Trotskijs deportation från Ryssland när den första femårsplanen inleddes.
Boken omfattar över 470 sidor och är full av innehåll. Mycket nytt material har använts, särskilt dokument från Trotskijarkivet som nu finns vid Harvard University. Det är svårt att välja ut något särskilt att kommentera i en bok som så uppenbart är ett måste för alla som studerar sovjetiska förhållanden, den internationella arbetarrörelsen eller marxismen.
Deutscher slår hål på myten om Trotskij som romantiker och visar hur det var Trotskij som mest realistiskt såg de objektiva nödvändigheter som den sovjetiska ekonomin stod inför i början av 1920-talet. Han var pionjären för planerad industriell expansion, som han såg som den enda lösningen både på problemet med att stärka alliansen mellan arbetare och bönder och på problemet med att göra Sovjetryssland till en stabil bas för världsrevolutionen.
Hans kamp för arbetardemokrati var nära förknippad med hans kamp för planering. Han insåg att demokrati inte var någon lyx, utan en nödvändighet, och denna insikt räddade honom från det fruktansvärda misstag som några av hans anhängare begick 1928–1929, när de inbillade sig att Stalins sväng mot industrialisering innebar att allt nu var som de hade strävat efter. Trotskij förstod att det, som han själv uttryckte det, i politiken inte bara är vad som görs som är viktigt, utan också vem som gör det och hur.
Till skillnad från ledarna för Arbetaroppositionen[2] ”brottades” Trotskij med ett verkligt dilemma när han tog itu med de ekonomiska problemen i det sovjetiska samhället, medan de ”grep tag i bara ett av dess horn och höll fast vid det”. Han trodde aldrig på att säga arbetarna vad de ville höra, oavsett om det var sant eller inte. ”Säg som det är” var en princip som han försökte följa konsekvent, oavsett tillfälliga nackdelar.
Således införde Stalin 1927 plötsligt sjutimmarsarbetsdagen, trots att det inte fanns någon grund för det och all aktuell planering utgick från en längre arbetsdag. Trotskisterna påpekade den demagogiska karaktären hos denna ”reform” – och deras uppriktighet användes för att misskreditera dem bland de tanklösa delarna av arbetarklassen.
Men Trotskij höll inte alltid fast vid sin princip. Under perioden 1924–1926, efter nederlaget och upplösningen av den ursprungliga Vänsteroppositionen, ”hade han levt för en framtida kamp” i partiet, och det innebar att göra eftergifter som att förkasta Eastmans bok Since Lenin Died,[3] som var först med att för västerländska läsare avslöja stalinismen.
Deutschers sidor om orsakerna till Trotskijs passivitet under dessa år är av exceptionellt värde. Han visar att Trotskij efter sina erfarenheter 1922–1923 var fullt medveten om att den apati som den sovjetiska arbetarklassen hade sjunkit ner i inte var något som skulle försvinna snart, och att ”maskinens” makt att krossa begynnande oppositionsrörelser var enorm. och han vägrade att dela den berusande optimism med vilken Zinovjev och Kamenev, nybakade oppositionella, 1926 inledde sin kortlivade kamp i allians med honom.
Ytterligare faktorer som bidrog till hans passivitet var hans återkommande ohälsa och hans oro över det ”stöd” som varje utspel mot ledningen fick från antibolsjevikiska element. Och när Zinovjevs och Kamenevs brytning med Stalin äntligen gjorde det möjligt för honom att undkomma isoleringen, tvingade alliansens behov honom att tiga i ett helt år om de centrala frågorna i den kinesiska revolutionen.[4]
En annan viktig del av boken diskuterar Trotskijs omprövning av idén om ”sovjeternas thermidor”, en process som inte avslutades förrän efter den period som denna volym behandlar. Under hela 1920-talet hade han och hans anhängare bekämpat byråkratin för dess tendens att ge efter för de rika bönderna och den nya bourgeoisin, och hade faktiskt sett byråkraterna som objektiva agenter för dessa sociala krafter, som kunde leda Ryssland tillbaka till kapitalismen. Stalins ”vänstersväng”, med likvidationen av de rika bönderna och det slutliga krossandet av den privata sektorn, gjorde denna uppfattning helt ogiltig.
Omvandlingen av arbetarbyråkraterna till en egen social kraft (åtminstone vad gällde de inre ryska faktorerna) krävde en ny syn på den marxistiska analysen av vad som hade gått fel med revolutionen och hur det måste rättas till. Detta fullbordade Trotskij 1936 med sin klassiska studie Den förrådda revolutionen.
Flera recensenter har redan uppmärksammat kapitlet med titeln ”Icke allenast av politik...” (efter en essä av Trotskij), där Deutscher granskar Trotskijs idéer och aktiviteter på det kulturella området. Trotskijs häpnadsväckande mångsidighet och den respekt han därmed åtnjöt bland författare och forskare var en stark källa till avund och missunnsamhet bland hans kolleger som ”gjorde en dygd av sin begränsning”.
Hans försvar av konstnärlig frihet och avslöjande av den halvfärdiga idén om ”proletär kultur” gjorde honom till dödlig fiende bland de uppkomlingar för vilka revolutionen först och främst innebar makt att för alla och envar diktera sin vilja i alla frågor och upphöja sina favoritidéer till avgudar som skulle dyrkas med allvarlig min även (och särskilt) av dem som visste bättre.
Fler synpunkter på Deutschers Trotskij-biografi:
E H Carr: Trotskijs tragedi
Pierre Frank: Recension av Deutschers ”Den avväpnade profeten”
Joseph Hansen och George Breitman: Meningsutbyte om Deutschers Trotskij-biografi
Marcel Liebman: Isaac Deutscher som den ryska revolutionens historiker
[1] Den svenska översättningen kom ut 1972. Finns på MIA: Den avväpnade profeten
[2] I Arbetaroppositionen, som officiellt bildades1920, ingick Alexandra Kollontaj, Aleksander Sjljapnikov, Sergei Medvedev m fl
[3] Sv. övers: Efter Lenins död.
[4] På marxistarkivet finns en utförlig samling med Trotskijs artiklar, brev m m om detta, se: Trotskij om Kina