Originalets titel: The Communist Party and the Kuomintang
Källa: Leon Trotsky on China, Pathfinder Press 1978, s 199-203.
Översättning: Göran Källqvist
Redigering/HTML: Martin Fahlgren
Av interna bevis framgår att detta dokument tycks ha skrivits för att spridas till vänsteroppositionen eller kanske till hela den förenade oppositionen (inklusive anhängarna till Zinovjev och Kamenev). Huvudtexten skrevs den 10 maj, med ett tillägg den 8–9 juni. Trotskij hänvisar till Radeks brev från 3 mars 1927, som var ett svar på hans brev från 30 augusti 1926, och som Trotskij besvarade i Andra brevet till Radek. Förteckningen över bilagor i slutet av detta dokument, inklusive Radeks brev, Trotskijs svar, den oadresserade En kort anteckning från 22 mars och Brev till Alskij från 29 mars, är alla en del av den interna diskussionen inom oppositionen och skulle inte ha bifogats ett dokument som var adresserat till politbyrån och därmed till Stalinfraktionen.
Jag anser att den nya situationen kräver en granskning av relationen mellan kommunistpartiet och Guomindang. Varför ska vi stanna kvar i vänster-Guomindang?
1. På denna punkt upprepas ofta följande argument: ”Eftersom arbetarna och bönderna stöder vänster-Guomindang, bör vi stanna kvar i den för att vinna dem för kommunistpartiet.” Detta argument håller knappast. Betydligt fler arbetare stöder socialdemokratin och Amsterdam[1] än Guomindang. Samma argument skulle också kunna gälla fullt ut för den anglo-ryska kommittén.
Som allmän regel gäller att vi när vi vill lösgöra arbetare från en organisation och vinna över dem, inte går med i organisationen, utan lämnar den.
2. Ett annat argument är: ”Nu när de krossar både oss och vänster-Guomindang är det uteslutet att dra sig ur.” Jag tror att det är mycket farligare för organisationen att vara sammanslagen när de slår mot oss än när vi slår mot dem. Bela Kuns erfarenhet i Ungern är ett talande bevis på detta. Under sådana svåra förhållanden är betydelsen av revolutionär fasthet tydligare än någonsin. Genom att stanna kvar i samma organisation som Wang Jingwei delar vi ansvaret för deras vacklan och svek. Det måste finnas enighet i kampen mot fienden – men en åtskillnad av det politiska ansvaret.
3. Av det första argumentet följer att vi bör stanna kvar i vänster-Guomindang tills vi har dragit bort alla arbetare och bönder från den. Men om så är fallet kommer vi aldrig att lämna Guomindang. För det första därför att Kinas nationella demokrati under en lång tid framöver kommer att ha inte bara bönderna utan också arbetarna bakom sig. För det andra så ställer vi inte arbetarna inför valet mellan Guomindang och kommunistpartiet genom att stanna kvar i Guomindang.
Bönderna kan fortsätta att se upp till Guomindang, precis som våra bönder såg upp till socialistrevolutionärerna, ända fram till proletariatets diktatur. Just av detta skäl finns behovet att bilda block.
Det andra argumentet säger att vi bör stanna kvar i Guomindang tills vår reträtt är över (dvs. tills vi är förstörda). Men om vår reträtt skulle övergå i en attack, skulle de säga: det är otillåtet att störa offensiven genom att dra sig ur Guomindang.
4. Jämförelsen med det brittiska kommunistpartiets inträde i Labourpartiet faller samman under sin egen tyngd. Det brittiska Labourpartiet är proletärt till sin sammansättning och den politiska uppskiktningen går långsamt i jämförelse. Guomindang är ett ”parti” av olika klasser, och den politiska splittringen mellan dem går extremt snabbt på grund av revolutionen. Det kinesiska kommunistpartiet har hela tiden legat efter i denna uppskiktning.
5. Efter Chiang Kai-sheks kupp blir frågan ännu mer avgörande. Det visade sig att de mest avskyvärda förslagen mot kommunistpartiet och arbetarklassen vid Guomindangs senaste plenum kom från Wang Jingwei. Det var på kvällen före kuppen.[2] All tillgänglig information tyder på att Hankow-regeringen för närvarande fortsätter att följa samma linje, men kommunistpartiet fortsätter som vänsteropposition inom Guomindang. Moskva kan tala om att ”förbli i Guomindang med full [?] politisk och organisatorisk [?!] självständighet”. Men vad betyder det i praktiken? I Hankow ställs säkert alla dessa frågor med vapen i hand. Det kinesiska kommunistpartiet centralkommitté kommer att vara helt oförmögen att förstå vad vi faktiskt föreslår. Och i så kritiska ögonblick som detta finns det inget värre än förvirring.
6. Följande argument framfördes också: Det är nödvändigt att lämna Guomindang, men kommunistpartiet måste få en viss tid för att förbereda sig. Det är lättare att acceptera denna formulering. Men då måste det kinesiska kommunistpartiet informeras öppet om det. Förberedelserna måste självklart innefatta perspektivet att utträdet ur Guomindang kommer att leda till en allians med partiet och samarbete i alla politiska frågor – dock med en uppdelning av det politiska ansvaret. Tyvärr har detta rent praktiska sätt att ställa frågan dragits tillbaka och ersatts med de argument av allmän karaktär som kort har diskuterats ovan.
7. Samtidigt råder det ingen tvekan om att kommunistpartiets kvarvarande medlemskap i vänster-Guomindang i framtiden kommer att innebära att dess politik underordnas dess organisatoriska beroende, och med tanke på hur ungt och oerfaret partiet är kommer detta oundvikligen att leda till att det upprepar alla misstag från den senaste perioden.
I kamrat Radeks brev från den 3 mars argumenterades för nödvändigheten av att stanna kvar en tid inom Guomindang på följande sätt: ”Guomindangs hela verksamhet, eller mer exakt dess högerflygel och militära enheter, är riktade mot massornas intressen och försvarar jordägarnas och kapitalisternas intressen, såväl som Guomindangs centralkommittés blanquistiska politik, men har ännu inte skapat någon opposition mot Guomindang bland massorna eller lett till en förståelse för behovet av ett separat klassparti för proletariatet och de fattigaste bönderna.”
Vid den tiden invände jag mot detta argument, som innebär att bildandet av ett självständigt arbetarparti skjuts upp tills massorna förstår behovet av ett sådant parti. Men just nu ska jag lämna den principiella frågan åt sidan. Betydelsen av de ord vi citerat från kamrat Radek är klar: vi måste vänta på åtgärder från högerns och arméns sida så att massorna förstår behovet av ett eget parti. Var inte ”aprilaktionerna” tillräckliga för detta? Man skulle tycka det.
Nu dyker dock nya svårigheter upp: ”Aprilaktionerna”, som enligt brevet från den 3 mars skulle ha fungerat som signal för ett självständigt kommunistparti, utropas nu som det största hindret för denna självständighet. Vi skapar en organisatorisk fälla för oss själva – en fälla som vi inte kommer att kunna undkomma genom att ständigt hitta nya politiska argument.
Jag förstår mycket väl att våra meningsskiljaktigheter i denna fråga inte är principiella, men under de nuvarande förhållandena i Kina har det en enorm betydelse hur frågan tolkas organisatoriskt. Samma kinesiska kommunister som var vänsterflygeln under Chiang Kai-shek kommer om ett eller två år att bli vänsterflygeln under Wang Jingwei.
[Efterord, 9 juni 1927]
Ovanstående rader skrevs för ungefär en månad sedan. Allt som har hänt sedan dess bekräftar att det behövs klarhet i den grundläggande frågan om det kinesiska kommunistpartiets självständighet. Att beskriva Guomindang som en formlös organisation som inte är bunden till någon är att förvränga själva innebörden av frågan. Hur formlös Guomindang än är i sin periferi, så har dess centrala apparat den revolutionära diktaturen fast i sin hand. Kanton-Guomindang har i detta avseende imiterat SUKP. Hankow-Guomindang imiterar den i Kanton (eller Nanking). För kommunistpartiets centralkommitté i Hankow är förslaget att gå med i Guomindang med full politisk och organisatorisk självständighet inget annat än en olöslig gåta. Vi vet att till och med det nuvarande kinesiska kommunistpartiets nuvarande centralkommittén förra året förklarade sig vara för ett block utifrån snarare än ett block inifrån, det vill säga för att dra sig ur Guomindang. Men nu får den kinesiska centralkommittén utan tvekan upprepade gånger höra: ”Se, till och med oppositionen i SUKP är emot att dra sig ur Guomindang.” I Kina används detta argument utan tvekan, och kommer att fortsätta att användas, precis lika flitigt som vi använder argumentet att oppositionen är för att dra sig ur Guomindang.
Tan Pingshans tal när han blev minister[3] visar bara alltför tydligt, att för att detta kommunistparti ska kunna stanna kvar i Guomindang – inte ”i allmänhet” utan under de givna konkreta förhållandena i tid och rum – måste dess ledare förklara att de kommer att genomföra Guomindangs program och inte sitt eget partis, och vad som är ännu värre, låter partiet stå ut med sådana ledare, och därmed suddar ut gränserna för partiet. Detta måste stoppas till varje pris. I denna fråga kommer det oundvikligen att ske en verklig uppdelning mellan bolsjeviker och mensjeviker inom kommunistpartiet självt.
Vad behövs i nuläget? Det är nödvändigt att formulera skälen till att vi fram till nu har stannat kvar i Guomindang. Samtidigt – och detta är det allra viktigaste – är det nödvändigt att lika tydligt och noggrant formulera skälen till att vi nu måste lämna Guomindang. Skälen till att lämna partiet blir fler för varje dag – man behöver bara titta på telegrammen som ”inte ska publiceras”.
Att skjuta upp hanteringen av denna fråga kan bara förvärra situationen.
L. Trotskij
Bifogat:
1. Kamrat Radeks brev från 3 mars 1927.
2. Kamrat Trotskijs svar 4 mars 1927.
3. Kamrat Trotskijs PM från 22 mars 1927.
4. Kamrat Trotskijs brev från 29 mars 1927.
[1] Amsterdaminternationalen var det populära namnet på Internationella fackföreningsfederationen, med huvudkontor i Amsterdam och dominerad av reformistiska socialister från Andra internationalen. Den hade upplösts under första världskriget men återuppstod 1919.
[2] Guomindangs centrala verkställande kommittés tredje plenum hölls i Hankow den 10–17 mars 1927. Plenumet ägde rum på tröskeln till GMD:s splittring i två separata regeringar och på tröskeln till Chiangs massaker i Shanghai. Det syftade till att motverka Chiangs växande makt genom att öka befogenheterna för olika GMD-kommittéer och genom att återkalla Wang Jingwei från Europa, där han hade varit i exil sedan en konflikt med Chiang 1926. Wang deltog inte i plenumet utan återvände till Kina först den 1 april. Hans åsikter delgavs mötesarrangörerna och han tog efter sin återkomst omedelbart över ledningen för Wuhanregeringen. Den 18 april utropade Chiang sin egen regering i Nanking. Plenumet i mars – som Chiang inte heller deltog i – förbjöd kommunistpartiet att publicera något som skulle bryta mot ”principen om samarbete med Guomindang” (People's Tribune, 15 mars 1927).
[3] Vid GMD:s centrala exekutiva kommittés plenum i Hankow i mars 1927 accepterade två KKP-medlemmar ministerposter i Wuhan-Guomindang-regeringen. Dessa var T'an P'ing-shan, som blev jordbruksminister, och Su Chao-cheng, arbetsminister.