Originalets titel: A Protest to the Central Control Commission
Källa: Leon Trotsky on China, Pathfinder Press 1978, s 210-214.
Översättning: Göran Källqvist
Redigering/HTML: Martin Fahlgren
Politbyrån, presidiet för centrala kontrollkommissionen:
1. Politbyrån beslutade den 12 maj att inte publicera mina artiklar. Det verkar röra sig om två artiklar, den ena, ”Den kinesiska revolutionen och kamrat Stalins teser”, som jag skickade till Bolsjevik, och den andra, ”Den säkra vägen”, som jag skickade till Pravda. Jag kallades inte till politbyråns diskussion om denna fråga, trots att detta skulle ha varit nödvändigt för att ens kunna upprätthålla ett sken av rättvisa.
2. Skälet som angavs för att artiklarna inte skulle publiceras var att de kritiserar centralkommittén och har karaktären av en diskussion. Med andra ord införs en regel som innebär att alla partimedlemmar och hela partipressen endast får upprepa vad centralkommittén säger och gör, oavsett omständigheterna.
3. Jag anser att centralkommitténs linje i den kinesiska frågan är grundläggande felaktig. Det var just denna felaktiga linje som säkerställde att den kinesiska kontrarevolutionens kupp i april skulle lyckas. För att motbevisa de vitt spridda lögnerna och förtal som säger att oppositionen ”försöker dra nytta av svårigheterna” erbjöd Zinovjev m.fl. att diskutera frågan om den framtida linjen för Kina och alla de viktigaste frågorna i vår politik i ett slutet plenum. Detta visade i sig själv att vår avsikt var att studera och besluta om dessa frågor objektivt, på ett formellt sätt, utan stenografiska protokoll – och därmed utan att försöka ”utnyttja” någonting. Både politbyrån och centrala kontrollkommissionens presidium vägrar att sammankalla ett sådant plenum. Således har försöket att med hjälp av en seriös diskussion i centralkommittén korrigera en linje som är falsk i grunden och med katastrofala effekter, misslyckats på grund av politbyråns fel, som alltid automatiskt backas upp av centrala kontrollkommissionens presidium.
4. Sedan dyker plötsligt kamrat Stalins teser upp, som innebär en förstärkning och fördjupning av de mest felaktiga aspekterna av en genomgående felaktig politik. Och till slut, som pricken över i:et, godkände politbyrån, efter att ha vägrat diskutera den kinesiska frågan med oss vid ett slutet plenum (naturligtvis diskuterades den – utan oss – vid ”privata” möten), Stalins teser och vägrar därefter att låta någon i pressen ställa frågan varför Chiang Kai-shek segrade så lätt, varför det kinesiska proletariatet visade sig vara så oförberett, varför vårt parti har blivit så fruktansvärt intrasslat i martynovismens nät, varför Stalins teser driver det kinesiska kommunistpartiet och hela internationalen in i opportunismens träsk, och varför Sotsialistitjeskij Vestnik tidigare så eftertryckligt godkände Martynovs artikel och nu Stalins teser (9 maj 1927).
5. Är den kinesiska revolutionen och Kominterns hela politiska linje verkligen så obetydliga att de kan sopas under mattan? Kan detta verkligen främja utbildningsprocessen inom det kinesiska kommunistpartiet? Är detta verkligen rätt väg att gå för Kominterns utländska sektioner? Kan vårt parti verkligen överleva om det följer denna kurs? Är en sådan byråkratisk utopi verkligen tänkbar?
6. I politbyråns resolution står det att vi vill tvinga partiet till en diskussion. Om med diskussion menas apparatens dån, de i förväg organiserade klackarnas skrik och visslingar, att cellerna fylls med gorillor som tränats i att använda våld mot oppositionen, att arbetarcellerna överväldigas med hot och skrik om en splittring – då vill vi naturligtvis inte ha någon sådan ”diskussion”. Men det är just den typen av diskussion som vårt partiliv är fullt av. Vi vill att partiet diskuterar frågan om den kinesiska revolutionen, och att detta som ett minimum börjar i partiets teoretiska och centrala organ.
7. Ja, vi vill ha en diskussion om frågan om den kinesiska revolutionens öde och därmed om vårt eget öde. Varför ansågs en sådan diskussion vara normal under Lenin under hela vårt partis historia? Kan någon verkligen tro att de teser som Stalin, Molotov och Bucharin uttalar vid ett givet ögonblick är det sista ordet i partiets historiska utveckling? Ja, vi vill ha en diskussion om dessa frågor för att visa och klargöra för partiet att dessa teser är falska i grunden och att genomförandet av dem hotar att bryta nacken på den kinesiska revolutionen.
8. Centralkommittén vill inte ha någon diskussion. Men denna diskussion skulle innebära kritik av centralkommittén själv. Man kan som allmän regel säga att ju mer felaktig en centralkommittés linje visar sig vara, och ju mer slående och hårt den motbevisas av händelserna, desto mindre lust finns det till diskussion. Jag tror inte att det någonsin har begåtts några misstag i vårt partis historia som kan jämföras med dem som Stalin och Bucharin begick i den kinesiska frågan eller i frågan om den anglo-ryska kommittén. Men det är inte det som hände igår som är poängen. Var och en av oss har varit beredda, och är fortfarande beredda, att ge upp allt som ett misslyckat företag. Men dessa misstag, som har utfärdats genom dekret, förlängs in i framtiden med tiofaldig styrka. Det är detta jag talar om. Det är förståeligt att politbyrån ”inte vill” ha en diskussion. Men har politbyrån verkligen rätt att förbjuda en diskussion om frågan, när det handlar om politbyråns egna grundläggande misstag i frågor av världshistorisk betydelse?
9. Politbyrån vill inte ha någon diskussion. Varför? Till synes för att ”inte störa” partiet. Men politbyrån inledde en konstlad diskussion, iscensatt av ledningen, om kamrat Zinovjevs påstått partifientliga uttalande vid ett påstått icke-partimöte.[1] Partiet fick inte veta något om vad kamrat Zinovjev sa (jag för min del instämmer i varje ord han sa). Kamrat Zinovjevs tal har inte publicerats. Affären framställs som om det var ett icke-partimöte, medan hela mötet i själva verket hade karaktären av ett partimöte, även om ett visst antal personer som inte är medlemmar i partiet kan ha varit närvarande. ”Diskussionen” mot kamrat Zinovjev fortsätter för fullt. Centrala kontrollkommissionen är tyst. Den ingriper inte. Men när ”diskussionen” har nått sitt slut kommer även centrala kontrollkommissionen att avge en ”dom”.
10. Nu, under diskussionen om den kinesiska frågan, har öppna möten i particellerna särskilt inrättats över hela landet för att ingen ska kunna uttala sig om revolutionära ledares misstag och för att man ska kunna ställa alla som framför kritik till svars för att ha talat mot partiet vid ett icke-partimöte. Detta är systemet. Det är ett system som har organiserats av ledningen, ett system som organiserats i syfte att kväva tanken inom partiet. Man skulle faktiskt kunna få intrycket att det inte finns något verkligt behov för medlemmarna i bolsjevikpartiet att utbyta åsikter om den kinesiska revolutionen, särskilt nu när det har blivit klart att politbyrån, i stället för att lära av sina misstag, påtvingar partiet dessa misstag genom dekret. Tvingad att göra ett val i en sådan situation borde varje ärlig partimedlem säga: ”Det är oändligt mycket farligare att jag döljer min kritik mot partiet än att några få personer som inte är medlemmar i partiet mot min vilja får höra min kritik.”
11. Vi vill ha en partidiskussion om förhållandena och orsakerna till katastrofen i Kina. För att hindra detta omvandlar centralkommittén kamrat Zinovjevs ytterst lugna och ytterst måttfulla uttalande till en ”katastrof” för partiet. Trots den kritiska situationen, svårigheterna, farorna osv. piskar ledningen upp partiet, skakar om det, terroriserar det och ropar medvetet i partiets öron lögnen att kamrat Zinovjev mobiliserar icke-partielement mot det. Genom en ensidig, häftig, giftig diskussion på grunder som på ett konstgjort sätt har blåsts upp, vill de hindra partiet från att lugnt diskutera den kinesiska revolutionens grundläggande frågor. Mitt i oväsendet, uppståndelsen och larmet från en ensidig apparatdiskussion förbjuds våra artiklar att publiceras. Varför förbjuds de? För att Stalin inte kan svara på dem. För att de patetiska, tomma, hastigt hopklistrade meningarna i hans teser, som så tillfredsställde Dan, flyger i bitar vid minsta kritik.
12. Diskussion om de mest grundläggande frågorna förbjuds med hänvisning till den svåra situationen, farorna utifrån och det hotande kriget. När det gäller dessa obestridliga faror, utmärker sig oppositionen om inte annat för att den förutsåg dem tidigare och bedömde dem mer ingående. Farorna finns, och de är dessutom enorma. Men faktum är att var och en av dessa faror kommer att bli hundra gånger farligare till följd av ledningens misstag. Den huvudsakliga källan till farorna ligger i den kinesiska revolutionens nederlag, som åstadkoms så snabbt genom att den nödvändiga klassbasen saknades. Vår felaktiga politik hindrade att denna bas skapades i rätt tid. I det nuvarande skedet är detta ett slag mot revolutionen och vår internationella ställning. Om vi fortsätter på den väg som Stalins teser anger, kommer den kinesiska revolutionens ställning – och därmed också vår – att försämras ytterligare (se Chen Duxius tal)[2]. Då kan de peka på en dubbelt försämrad ställning och dubbelt förbjuda all kritik. Ju mer felaktig ledningen är, desto mindre möjligt blir det – med den nuvarande linjen – att kritisera den.
13. De kommer att vända upp och ner på hela frågan. Under gynnsamma förhållanden är det fortfarande möjligt att göra framsteg även med en felaktig linje. Men en allvarlig situation kräver en korrekt linje, desto mer ju allvarligare situationen är. Om linjen är felaktig och om ledarskapets envishet att följa den felaktiga linjen hotar arbetarstaten och den internationella revolutionen med nya nederlag och bakslag, kan bara en patetisk byråkrat som har förlorat all känsla för personligt ansvar eller en låg karriärist – av vilka det för övrigt finns mer än ett fåtal – tiga om misstagen, när han väl har sett och erkänt dem. Att kväva en principiell politisk diskussion om de omtvistade frågorna med oväsen, skrik och buande från den konstgjort skapade ”diskussionen” som riktats mot kamrat Zinovjev innebär att terrorisera de vanliga partimedlemmarna, beröva dem varje känsla av personligt ansvar, höja apparattjiken ännu högre över dem och låta karriäristerna trivas som fiskar i vatten.
14. Jag kallar saker vid deras rätta namn, eftersom insinuationer inte hjälper i en situation som denna. Det är möjligt att under en kort tid mekaniskt undertrycka vad som helst: tvivel, frågor och upprörda protester. Men Lenin kallade sådana metoder för ohövliga och illojala. De är ohövliga och illojala, inte för att de har en obehaglig form, utan för att de är oförenliga med partiets karaktär. Den kinesiska revolutionen kan inte stoppas i en flaska och förseglas. Ingen kommer att lyckas med det. Det hemliga förberedda försöket att krossa oppositionen kan bara lyckas på ett ytligt och mekaniskt sätt. Den linje vi försvarar har prövats i elden av de största händelserna i världshistorien, bekräftats av hela bolsjevismens erfarenhet och återbekräftats, om än negativt, av den kinesiska revolutionens och den anglo-ryska kommitténs tragiska erfarenhet. Denna linje kan inte undertryckas. Det är dock fullt möjligt att åsamka partiet och Komintern irreparabel skada.
Detta vill jag klart och tydligt framhålla för centralkommittén och centrala kontrollkommissionen.
[1] Den 9 maj 1927 talade Zinovjev vid ett massmöte i Moskva för att fira femtonårsdagen av Pravda. Han kritiserade Pravda för att bojkotta oppositionens åsikter. Hans tal fördömdes av centralkommittén och frågan överlämnades till kontrollkommissionen för disciplinära åtgärder.
[2] Chen Duxius tal den 29 april 1927 till KKP:s femte kongress diskuterades av Trotskij i bilagan till ”Den kinesiska revolutionen och kamrat Stalins teser”.