Originalets titel: Statement to the Plenum of the ECCI
Publicering: Der Kampf um die Kommunistische Internationale (Berlin: Die Fahne des Kommunismus, 1927).
Källa: Leon Trotsky on China, Pathfinder Press 1978, s 199-203.
Översättning: Göran Källqvist
Redigering/HTML: Martin Fahlgren
EKKI:s åttonde plenum hölls i Moskva den 18–30 maj 1927. Det markerade en punkt av katastrofala bakslag för Stalins och Bucharins utrikespolitik. Den anglo-ryska fackföreningsenhetskommitténs konferens i Berlin hade vägrat att stödja det kommunistpartistödda förslaget om en kampanj för att ”hålla händerna borta från Kina”. Ännu allvarligare var att den brittiska polisen den 12 maj hade gjort en razzia mot det sovjetiska handelsbolaget Arcos Ltd. i London och inlett en häxjakt mot Sovjetunionen. I Kina hade Chiang Kai-shek fullbordat sin kupp i Shanghai, och den 21 maj, medan plenum var samlat, inledde Guomindang-generalen Xu Kexiang en massaker på kommunister och fackföreningsmedlemmar i Changsha, huvudstaden i Hunanprovinsen. Detta var det första steget i brytningen med den vänsterorienterade GMD-regeringen i Wuhan, som var allierad med Hsu och som skulle följa hans exempel i juli. Plenum hölls under strängaste sekretess för att inte ge oppositionen en offentlig plattform. För första gången utestängdes delegaterna från SUKP:s sekundära ledning från sessionerna. Med undantag för de formella resolutionerna, publicerades aldrig förhandlingsprotokollen – ett brott mot praxis vid alla tidigare Komintern-möten. Trots att Zinovjev var före detta president för Komintern, hindrades han från att delta. Oppositionen representerades endast av Trotskij och Voja Vujović, en jugoslavisk delegat från Kommunistiska ungdomsinternationalen. Plenum godkände Stalin-Bucharin-fraktionens linje och förklarade att ”taktiken att bilda ett block med den nationella bourgeoisien under den redan genomgångna revolutionära perioden var helt korrekt” och förutspådde en ”stor revolutionär roll” för den vänsterorienterade Guomindangregeringen i Wuhan. Plenum antog också en resolution riktad mot oppositionen, som gav presidiet för EKKI och Internationella kontrollkommissionen befogenhet att ”verkställa den formella uteslutningen av kamraterna Trotskij och Vujović ur EKKI om den [interna fraktions]kampen fortsätter” (International Press Correspondence, engelsk utgåva, vol. 7, nr 35, 16 juni 1927). Det uttalande som publiceras här skrevs av Trotskij under plenumet som en replik på den stalinistiska resolutionen om oppositionen och lades fram i Trotskijs och Vujovićs namn.
Den nya resolutionen mot oppositionen utgör höjdpunkten på en linje som klart och tydligt är en högeravvikelse från den marxist-leninistiska linjen.
De objektiva orsakerna till denna avvikelse är: det internationella proletariatets nederlag, kapitalismens tillfälliga stabilisering och den socialistiska utvecklingens avmattning i Sovjetunionen.
Som ett resultat av en rad nederlag – under en felaktig ledning som kröp efter bourgeoisien – har den högeravvikande linjen vuxit sig starkare. Denna avvikelse förstärker konsekvenserna av arbetarklassens nederlag och försvårar förberedelserna för dess seger.
Det tyska proletariatets nederlag 1923, nederlagen i Bulgarien och Estland, nederlagen under de stora strejkerna i Storbritannien och slutligen det kinesiska proletariatets nederlag, har inte bara stärkt socialdemokratin på kommunistpartiets bekostnad, utan också stärkt högern inom kommunistpartiet på vänsterns bekostnad. Högerflygeln utnyttjar å sin sida den enorma apparaten, riktar sina slag uteslutande mot vänstern och använder förtryck, omplaceringar som straff, avskedanden och uteslutningar för att i ännu högre grad förskjuta maktbalansen till vänsterflygelns nackdel.
Detta är de allmänna skälen till att vi, Vänsteroppositionen, framstår som en minoritet, medan kommunister som Martynov, Šmeral, Pepper, Thälmann osv. fördömer oss i majoritetens namn. I frågan om den anglo-ryska kommittén godkände plenum den skandalösa kapitulationen inför strejkbrytarna och förrädarna i Berlin. Vare sig man gillar det eller inte är detta den linje som leder till Amsterdam. Och dessutom! Om denna linje upprätthålls kommer det oundvikligen att uppstå tendenser inom Komintern som kräver att en bro byggs till Andra internationalen. Vi kan se dessa tendenser ta form just nu. Vi varnar för dem. Vi förklarar att vi kommer att föra en obeveklig kamp mot dem när tiden är inne.
Spekulationer om hjälp från de reformistiska brittiska ledarna mot krigs[faran] har visat sig vara sorgliga illusioner. Beteendet hos Generalrådets och Labourpartiets ledare före och under brytningen av de diplomatiska förbindelserna dikterades av feghet och gemenhet. När kriget verkligen närmar sig kommer dessa två egenskaper bara att bli ännu mer uttalade.[1]
I frågan om den kinesiska revolutionen har plenum antagit en resolution som godkänner den tidigare felaktiga linjen och banar väg för nya nederlag i framtiden. Guomindangs ledande medlemmar i Hankow, människor som Wang Jingwei och hans anhängare, börjar vara involverade med bourgeoisien, och håller tillbaka jordbruksrörelsen och arbetarrörelsen, och om de inte lyckas hålla tillbaka dem så kommer de att förena sig med Chiang Kai-shek mot arbetarna och bönderna. De som under dessa förhållanden motsätter sig sovjeter och är för underordning under Guomindang, dvs. Wang Jingwei, banar väg för ett nytt och kanske ännu allvarligare nederlag för den kinesiska revolutionen. Vi förpliktar oss att kämpa med alla medel inom Komintern för att förändra denna grovt opportunistiska politiska linje.
Ni har inte tillåtit kamrat Zinovjev, som var ordförande för Komintern i sju år, att framträda här. Våra tal och artiklar trycks inte. Själva verkställande utskottets arbete är höljt i en tjock slöja av hemlighetsmakeri. Är det så man ska förbereda arbetarklassen för krigsfaran? Men nu räcker det inte längre att bara undertrycka oppositionens tal och artiklar. Varje dag döljs rapporter från Kina, England och från alla håll för arbetarna, helt enkelt därför att händelseutvecklingen går emot ledningens falska linje.
Allt oftare måste fakta undertryckas. På detta sätt avväpnas partiet, felen förvärras och grunden läggs för nya nederlag.
Försöket att framställa kampen mot oppositionen som en kamp mot trotskism är ett bedrövligt och fegt sätt att dölja den högeravvikelse som finns, särskilt när man ser det i ljuset av händelserna i Kina. Ni försöker på ett konstgjort sätt blåsa liv i de meningsskiljaktigheter som Trotskij hade med bolsjevismen, men som han hade lösts långt innan de flesta av er som är här idag anslöt er till bolsjevikernas led. Förgäves! Det mest fullständiga uttrycket för den officiella linjen i den kinesiska frågan presenterades här av Martynov, som har intagit en aktivt kontrarevolutionär ståndpunkt i tre revolutioner. Han upprepar här, tillämpat på Kina, allt han sa 1905 och 1917. Mensjevikledaren Dan erkänner Martynovs ståndpunkt som korrekt och verkligt mensjevikisk. Ni kallar Lenins grundläggande syn på revolutionen för ”trotskism” för att rättfärdiga Martynovs kamp mot den. En sådan fasad är nödvändig på grund av att det ideologiska förfallet har gått så långt. Men det kommer inte att hjälpa. De åsikter vi framför är bolsjevismens åsikter, beprövade genom hela vårt partis historia.
För några dagar sedan avlade cirka hundra gamla bolsjeviker, de pelare på vilka vårt parti är byggt, en solidaritetsförklaring med oppositionens grundläggande ståndpunkter till centralkommittén.[2] Detta faktum misskrediterar en gång för alla de falska anklagelserna om ”trotskism”. Andelen undertecknare som kommer från andra partier är mycket mindre än andelen sådana personer i ledningen för Komintern eller SUKP.[3]
Försöket att utesluta kamraterna Trotskij och Vujović ur Kominterns verkställande utskott är en lika flagrant överträdelse av Kommunistiska internationalens stadgar som vägran att låta kamrat Zinovjev delta i verkställande utskottets sammanträden. Båda är uttryck för ideologisk svaghet och byråkratisk godtycklighet. Båda är tydliga uttryck för Stalins linje, vars faror Lenin varnade för i sitt testamente.[4] Istället för att rätta till ledningens uppenbara fel, som partiet redan har betalat så dyrt för, vill Stalin bli av med dem som förutser dessa fel och varnar för dem. Det omedelbara syftet med att utesluta Zinovjev och försöka utesluta Trotskij och Vujović är att skydda den sjätte världskongressen mot kritik. Detta kommer att följas av uteslutandet av oppositionsmedlemmarna ur SUKP:s centralkommitté, så att inte en enda kritisk röst kan höras vid den på liknande sätt förberedda femtonde partikongressen.[5] Tillämpningen av sådana skamliga metoder kommer bara att undergräva den sjätte kongressens auktoritet. Samtidigt sköt gårdagens möte i verkställande utskottet oväntat och utan diskussion upp sammankallandet av den sjätte kongressen med ett helt år (till fyra år efter den femte kongressen). Syftet med detta uppskjutande är att ställa internationalen inför fullbordat faktum, särskilt när det gäller oppositionen, och kräva att kongressen i efterhand bara godkänner det som redan har skett. Detta är, för att använda Lenins uttryck, den ”ohövliga och illojala” metod som syftar till att göra det omöjligt för partiet att införa korrigeringar genom normala partikanaler. Det kommer inte att hjälpa. Linjen kommer att korrigeras. Men Komintern och det internationella proletariatet kommer att få betala ett mycket högre pris för denna korrigering.
I väntan på vår resolution pågår arbetet med att förbereda ett nytt och ännu mer uppenbart förtryck. Er resolution är tänkt att ge detta sin godkännande. Men det kommer inte att föra saken ett enda steg framåt. Sanningen och rättvisan är på vår sida. Den period av internationella omvälvningar som vi nu går in i kommer för varje dag som går att bekräfta riktigheten i våra åsikter och samtidigt diskreditera varje försök till hyckleri och dubbelspel. Vi har nedtecknat våra åsikter i de dokument vi har lagt fram. Ni har fördömt oss, men den internationella arbetarklassen har rätt att veta varför ni har fördömt oss. Att undertrycka våra dokument är bara möjligt när man är öppet medveten om sin egen impotens. Artiklar kan döljas. Fakta kan inte döljas. Ni kommer att tvingas revidera era resolutioner. Vi förbereder oss för morgondagen. Vi förkroppsligar den revolutionära bolsjevismens kontinuitet. Efter detta plenum är vi mer övertygade än någonsin om att den revolutionära bolsjevismen kommer att segra. För utan den finns bara förvirring, vacklan, reträtt till mensjevismen och nederlag.
Länge leve Tredje internationalen! Länge leve den revolutionära bolsjevismen!
L. Trotskij
V. Vujović
[1] Medan det åttonde plenumet pågick meddelade den brittiske utrikesministern Austen Chamberlain att de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen skulle brytas. Dessa åtgärder från den konservativa regeringens sida möttes i praktiken inte av något motstånd från TUC-funktionärerna och Labourpartiet. Denna utveckling innebar en risk för krig med Storbritannien och utnyttjades av stalinisterna för att försöka förbjuda diskussioner och tysta oppositionen.
[2] Under EKKI:s plenum överlämnade 84 ledande SUKP-medlemmar en deklaration till politbyrån till stöd för den enade oppositionen. ”De Åttiofyras deklaration” spreds senare bland medlemmarna, där omkring 3 000 partimedlemmar undertecknade den trots att de var så gott som säkra på att bli uteslutna och, före årets slut, fängslade.
[3] En av de viktigaste stalinistiska förtalskampanjerna mot Vänsteroppositionen fokuserade inte på dess politiska program utan på Trotskijs ”icke-bolsjevikiska” förflutna. Vid denna tid hade Stalinfraktion rekryterat ett stort antal före detta mensjeviker, såsom Martynov, och andra som stod ännu längre till höger, och som hade motsatt sig den ryska revolution som Trotskij hjälpte till att leda.
[4] Dokumentet som är känt som Lenins testamente dikterades av honom mellan den 23 och 31 december 1922. Det krävde att ”Stalin skulle avlägsnas” från posten som partiets generalsekreterare för att förhindra en splittring med Trotskij. Detta dokument undertrycktes av Stalin under hans livstid, men publicerades av Trotskij i väst efter hans utvisning från Sovjetunionen 1929. Det publicerades i Sovjetunionen först 1956 under Chrusjtjov och finns i den fjärde upplagan av den engelska utgåvan av Lenins Collected Works (Moskva: Progress Publishers, 1960, vol. 37, s. 593-611) under titeln ”Letter to the Congress” [på svenska, i Brev till kongressen m m].
[5] Den redan länge försenade sjätte kongressen för Komintern var vid denna tidpunkt planerad att hållas 1927. Den sköts återigen upp och hölls slutligen i Moskva sommaren 1928. Som en följd av uppskjutandet hölls SUKP:s femtonde partikongress först, och den inleddes den 2 december 1927. Trotskij och oppositionen uteslöts både ur EKKI och SUKP innan kongressen började.