Originalets titel: Against National Communism! (Lessons of the “Red Referendum”)
Översättning: Göran Källqvist
HTML/Redigering: Martin Fahlgren
När dessa rader når läsaren kommer de kanske i vissa stycken att vara inaktuella. Genom den stalinistiska apparatens ansträngningar och med benäget bistånd från de borgerliga regeringarna, befinner sig författaren till dessa rader i en sådan belägenhet att han kan reagera på politiska händelser först efter en försening på flera veckor. Till detta måste också läggas att författaren är tvungen att lita till långtifrån fullständiga uppgifter. Läsaren bör ha detta i åminnelse. Men vi måste försöka dra fördel av även dessa ytterst ogynnsamma omständigheter. Eftersom författaren inte kan reagera på konkreta händelser, så tvingas han rikta sin uppmärksamhet på frågans grundläggande sidor. Det är vad som berättigar detta arbete.
Det tyska kommunistpartiets misstag i frågan om folkomröstningen är av en sort som kommer att bli allt klarare vartefter tiden går, och till sist kommer att hamna i den revolutionära strategins läroböcker som ett exempel på vad man inte ska göra.
Det tyska kommunistpartiets centralkommitté gjorde allting fel: bedömningen av situationen är felaktig, de omedelbara mål som sattes upp är felaktiga, de sätt som valdes för att uppnå dem är fel. Och längs vägen lyckades partiledningen välta alla de ”principer” som de har förespråkat under de senaste åren över ända.
21 juli vände sig centralkommittén till den preussiska regeringen med krav på demokratiska och sociala eftergifter, annars skulle de stöda folkomröstningen. Den stalinistiska byråkratins krav vände sig i själva verket till det socialdemokratiska partiets övre skikt, och var ett förslag om enhetsfront mot fascisterna på vissa villkor. När socialdemokratin förkastade de föreslagna villkoren bildade stalinisterna en enhetsfront med fascisterna mot socialdemokratin. Alltså genomförs enhetsfronten inte bara ”underifrån” utan också ”uppifrån”. Det betyder att Thälmann tillåts vända sig till Braun och Severing[1] med ett ”öppet brev” om att gemensamt försvara demokratin och den sociala lagstiftningen mot Hitlers gäng. Utan att ens märka vad de gjorde, kastade dessa personer därmed allt metafysiskt resonemang om enhetsfront ”bara underifrån” överbord. Och, oväntat för massorna och mot deras vilja, ersatte de det med ett ytterst idiotiskt och skandalöst experiment med enhetsfront bara uppifrån.
Om socialdemokratin är en variant på fascismen, hur kan man då officiellt ställa krav på socialfascisterna om att gemensamt försvara demokratin? När partibyråkratin slog in på vägen mot folkomröstning så ställde de inga krav på nationalsocialisterna. Varför inte? Om socialdemokraterna och nationalsocialisterna bara är olika skepnader av fascismen, varför kan man då ställa villkor till socialdemokraterna och inte till nationalsocialisterna? Eller kanske det finns vissa mycket viktiga kvalitativa skillnader mellan dessa två ”varianter”, vad gäller deras sociala bas och metoder för att lura massorna? Men då kan man inte kalla båda för fascister, ty inom politiken används namn för att skilja upp saker och ting och inte för att slänga allt i samma korg.
Men stämmer det verkligen att Thälmann ingick en enhetsfront med Hitler? Den kommunistiska byråkratin kallade Thälmanns folkomröstning ”röd”, till skillnad från Hitlers svarta eller bruna folkomröstning. Det står naturligtvis över allt tvivel att det rör sig om två dödligt fientliga partier, och socialdemokratins alla lögner kommer inte att få arbetarna att glömma det. Men ett faktum är ett faktum: under en viss kampanj involverade den stalinistiska byråkratin de revolutionära arbetarna i en enhetsfront med nationalsocialisterna mot socialdemokratin. Om det hade gått att urskilja de röstandes partitillhörighet vid valurnorna, då kunde man åtminstone ha rättfärdigat folkomröstningen (om än i det givna fallet politiskt helt otillräckligt) med att man skulle ha kunnat räkna sina egna styrkor och på så sätt åtskilja dem från fascismens styrkor. Men den tyska ”demokratin” gjorde sig inte omaket att i tid ge deltagarna i folkomröstningen rätt att utse sina egna partier. Alla röster slogs ihop i en enda massa som inte gick att skilja, och som i en enda fråga gav ett och samma svar. Inom ramen för denna fråga är enhetsfronten med fascisterna ett otvivelaktigt faktum.
Mellan midnatt och gryning verkar alltså allting ha ställts på huvudet.
Vad hade kommunistpartiets ledning för politiskt syfte med sin svängning? Ju mer man läser ledarnas officiella dokument och tal, ju mindre förstår man av detta syfte. Det berättas för oss att den preussiska regeringen bereder vägen för fascismen. Det är helt riktigt. Brünings[2] delstatsregering, tillade kommunistpartiets ledare, har faktiskt fascistiserat republiken och redan gjort en hel del av detta arbete. Helt rätt, svarar vi då. ”Men, förstår ni, utan den preussiska Braun kan inte delstatens Brüning sitta kvar!”, säger stalinisterna. Även det är sant, svarar vi. Hittills är vi helt överens. Men vilka politiska slutsatser kan man dra av det? Vi har ingen som helst anledning att stöda Brauns regering, att ta ens skuggan av ett ansvar för den inför massorna, eller ens med ett jota minska vår politiska kamp mot regeringen Brüning och dess preussiska agenter. Men vi har ännu mindre anledning att hjälpa fascisterna att ersätta regeringen Brüning-Braun. Ty om vi helt riktigt anklagar socialdemokratin för att bereda vägen för fascismen, då kan vår uppgift minst av allt vara att förkorta vägen för fascismen.
Det tyska kommunistpartiets centralkommittés cirkulärbrev till alla enheter 27 juli avslöjar på ett obarmhärtigt sätt ledningens motsägelser, eftersom det är resultatet av ett kollektivt arbete med frågan. Om vi rensar brevet från förvirring och motsättningar, så är kärnan i brevet att det, när det kommer till kritan, inte är någon skillnad mellan socialdemokraterna och fascisterna, det vill säga att det inte är någon skillnad mellan en fiende som lurar och förråder arbetarna och en fiende som helt enkelt vill döda dem. När brevets författare inser det absurda i detta påstående, så gör de plötsligt en sväng och framställer den röda folkomröstningen som en ”avgörande tillämpning av enhetsfrontens politik underifrån [!] gentemot de socialdemokratiska, kristna och partilösa arbetarna”. På vilket sätt deltagandet i folkomröstningen jämsides med fascisterna, mot socialdemokratin och centerpartiet,[3] skulle vara en tillämpning av enhetsfrontens politik gentemot de socialdemokratiska och kristna arbetarna kan ingen proletär förstå. Uppenbarligen syftar man på de socialdemokratiska arbetare som bröt med sitt parti och deltog i folkomröstningen. Hur många var de? Med enhetsfrontens politik ska man åtminstone förstå en gemensam aktion med de arbetare som fortfarande tillhör socialdemokratins led, och inte med de arbetare som har lämnat den. Tyvärr är det fortfarande många som tillhör socialdemokratin.
Den enda rad i Thälmanns tal som liknar en verklig motivering lät så här: ”Genom att utnyttja möjligheterna till en laglig, parlamentarisk massaktion var den röda folkomröstningen ett steg framåt i riktning mot en utomparlamentarisk mobilisering av massorna.” Om dessa ord ska ha någon som helst mening så måste den vara följande: vi tar de parlamentariska rösterna som utgångspunkt för vår allmänna revolutionära offensiv, för att med lagliga medel störta den socialdemokratiska regeringen och den gyllene medelvägens partier som är allierad med den, för att efteråt med hjälp av trycket från de revolutionära massorna störta fascismen, som försöker bli socialdemokratins arvtagare. Med andra ord: den preussiska folkomröstningen fyller bara rollen som en språngbräda för det revolutionära språnget. Ja, som språngbräda hade folkomröstningen varit fullt berättigad. Frågan om fascisterna röstade tillsammans med kommunisterna eller ej skulle förlora all betydelse i samma ögonblick som proletariatet med hjälp av sina påtryckningar störtar fascisterna och tar makten med sina egna händer. Som språngbräda kan man använda vilken planka som helst, inklusive folkomröstningen. Men det måste finnas en möjlighet att faktiskt ta språnget, inte i ord utan i handling. Frågan inskränks följaktligen till styrkeförhållandena. Att gå ut på gatorna med parollen ”Ned med regeringen Brüning-Braun!” vid en tidpunkt då den på grund av styrkeförhållandena bara kan ersättas av en regering med Hitler och Hugenberg,[4] är ren äventyrspolitik. Men samma paroll får en helt annan innebörd om den utgör inledningen till proletariatets direkta kamp om makten. I det förstnämnda fallet framstår kommunisterna i massornas ögon som hjälpredor till reaktionen, men i det andra fallet skulle frågan om hur fascisterna röstade innan de krossades av proletariatet ha förlorat all politisk betydelse.
Följaktligen betraktar vi inte en tillfällig omröstning tillsammans med fascisterna ur någon abstrakt principiell synvinkel, utan utifrån den faktiska klasskampen om makten, och styrkeförhållandena i ett visst skede av denna kamp.
Det är obestridligen så att motsättningarna mellan den socialdemokratiska byråkratin och fascisterna vid det proletära upproret faktiskt kommer att minska till ett minimum, om inte till noll. Under oktoberdagarna kämpade de ryska mensjevikerna och socialistrevolutionärerna mot proletariatet hand i hand med kadeterna, kornilovisterna och monarkisterna.[5] Bolsjevikerna lämnade förparlamentet i oktober och gick ut på gatorna för att uppmana massorna att göra väpnat uppror. Om låt oss säga någon sorts monarkistisk grupp under dessa dagar också hade lämnat förparlamentet samtidigt som bolsjevikerna, så hade det inte haft någon som helst politisk betydelse eftersom monarkisterna störtades tillsammans med demokratin.
Men partiet nådde oktoberupproret via en rad stadier. Vid demonstrationen i april 1917 förde en del bolsjeviker fram parollen ”Ned med den provisoriska regeringen!” Centralkommittén gav omedelbart ultravänsteristerna en uppsträckning. Vi skulle naturligtvis popularisera behovet att störta den provisoriska regeringen, men vi kunde inte kalla ut arbetarna på gatorna under denna paroll – ty vi var i minoritet inom arbetarklassen. Om vi under dessa omständigheter hade störtat den provisoriska regeringen så hade vi inte kunnat inta dess plats, och följaktligen hade vi hjälpt kontrarevolutionen. Vi måste tålmodigt förklara regeringens antifolkliga natur för massorna innan timmen skulle slå för att störta den. Sådan var partiets ståndpunkt.
Under den påföljande perioden lät partiets paroll: ”Ned med de kapitalistiska ministrarna!” För att det skulle kunna ske måste socialdemokratin bryta sin koalition med borgarklassen. I juli ledde vi en demonstration av arbetare och soldater under parollen ”All makt åt sovjeterna!”. Vid denna tidpunkt innebar det: all makt åt mensjevikerna och socialistrevolutionärerna. Tillsammans med vitgardisterna[6] krossade mensjevikerna och socialistrevolutionärerna oss.
Två månader senare gjorde Kornilov uppror mot den provisoriska regeringen. I kampen mot Kornilov stod bolsjevikerna i främsta linjen. Lenin hade vid denna tid gått under jorden. Tusentals bolsjeviker satt i fängelse. Arbetarna, soldaterna och matroserna krävde att deras ledare och bolsjevikerna i allmänhet skulle befrias. Den provisoriska regeringen vägrade. Skulle inte bolsjevikernas centralkommitté ha riktat ett ultimatum till Kerenskij[7] – befria omedelbart bolsjevikerna och dra tillbaka de skamliga anklagelserna om att de står i Hohenzollerns[8] tjänst – och om Kerenskij vägrade, skulle de då ha vägrat att kämpa mot Kornilov? Det är troligen så centralkommittén under Thälmann-Remmele-Neumann[9] skulle ha handlat. Men det är inte hur bolsjevikernas centralkommitté under Lenin agerade. Lenin skrev vid den tiden:
Det vore det största misstag att tro, att det revolutionära proletariatet så att säga av ”hämnd” på socialistrevolutionärerna och mensjevikerna för att de stöder bolsjevikernas krossande, arkebuseringarna vid fronten och arbetarnas avväpnande, kan ”vägra” att stödja dem mot kontrarevolutionen. Ett sådant sätt att ställa frågan skulle för det första innebära att överföra kälkborgerliga moralbegrepp på proletariatet (ty för sakens bästa kommer proletariatet ständigt att stödja inte endast den vacklande småbourgeoisin utan också storbourgeoisin); den skulle för det andra – och det är det viktigaste – innebära ett kälkborgerligt försök att släta över sakens politiska innebörd med ”moraliserande”. (Lenin, Valda verk i 10 band, bd 6, s 530.)
Om vi inte hade gått emot Kornilov, och på så sätt hade underlättat hans seger, så skulle han först av allt ha tillintetgjort arbetarklassens blomma. Och det skulle i sin tur ha förhindrat vår seger över de försonliga politikerna två månader senare, och det straff de fick – inte i ord utan i handling – för sina historiska brott.
Det är just ”småborgerligt moraliserande” som Thälmann & Co sysslar med när de för att rättfärdiga sin vändning börjar räkna upp de oräkneliga nidingsdåd som de socialdemokratiska ledarna har begått.
Historiska jämförelser är bara jämförelser. Det går inte att tala om identiska förhållanden och uppgifter. Men med jämförelsernas relativa språk kan vi fråga: handlade det vid tiden för folkomröstningen i Tyskland om att försvara sig mot Kornilov-faran eller att proletariatet faktiskt skulle störta hela den borgerliga samhällsordningen? Denna fråga avgörs inte med hjälp av principer allena, och inte heller med hjälp av polemiska formuleringar, utan av styrkeförhållandena. Så noggrant och samvetsgrant bolsjevikerna studerade, räknade och mätte styrkeförhållandena vid varje nytt skede i revolutionen! Försökte det tyska kommunistpartiets ledning, när den inledde kampen, göra en preliminär bedömning av de kämpande krafternas styrkeförhållanden? Vi kan inte hitta någon sådan bedömning vare sig i artiklarna eller talen. Liksom sin lärare Stalin bedriver eleverna i Berlin politik med släckta lanternor.
Thälmann inskränker sina överväganden av den avgörande frågan om styrkeförhållandena till två eller tre allmänna fraser. ”Vi lever inte längre 1923”, sa han i sin rapport. ”Kommunistpartiet är för närvarande ett parti med många miljoner medlemmar, och det växer med våldsam fart.” Det är allt! Thälmann kunde inte på ett klarare sätt visa hur fjärran han är från att förstå skillnaderna mellan 1923 och 1931! Då höll socialdemokratin på att falla i bitar. De arbetare som ännu inte hade brutit sig ur socialdemokratins led tittade förhoppningsfullt mot kommunistpartiet. Då utgjorde fascismen mycket mer en fågelskrämma i borgarklassens trädgård än en allvarlig politisk verklighet. Kommunistpartiets inflytande i fackföreningarna och fabrikskommittéerna var 1923 ojämförligt större än vad det är idag. Vid den tiden utförde faktiskt fabrikskommittéerna sovjeternas grundläggande funktioner. Den socialdemokratiska byråkratin i fackföreningarna tappade mark dag för dag.
Det faktum att det opportunistiska ledarskapet i Komintern och det tyska kommunistpartiet inte utnyttjade situationen 1923 lever fortfarande kvar i klassernas och partiernas medvetande, och i de ömsesidiga förhållandena mellan dem. Kommunistpartiet, säger Thälmann, är ett parti av miljoner. Vi är mycket glada för det, vi är mycket stolta. Men vi glömmer inte att socialdemokratin också fortfarande är ett parti av miljoner. Vi glömmer inte att den nuvarande socialdemokratin tack vare epigonernas förfärliga rad av misstag 1923-31 har mycket större motståndskraft än socialdemokratin 1923. Vi glömmer inte att dagens fascism, som fått näring och understöd från socialdemokratins förräderi och den stalinistiska byråkratins misstag, är ett oerhört hinder på vägen mot proletariatets maktövertagande. Kommunistpartiet är ett parti av miljoner. Men tack vare den tidigare ”tredje periodens” strategi, den byråkratiska dumhetens koncentrerade period, är kommunistpartiet än idag extremt svagt i fackföreningarna och fabrikskommittéerna. Kampen om makten kan inte ledas bara genom att luta sig på rösterna i folkomröstningen. Man måste ha stöd på fabrikerna, verkstäderna, i fackföreningarna och i fabrikskommittéerna. Allt detta glömmer Thälmann bort. Han ersätter en analys av situationen med hårda ord.
Bara den som fallit från månen kunde i juli-augusti 1931 hävda att det tyska kommunistpartiet var starkt nog för att kunna gå in i öppen kamp med det borgerliga samhället, som på sina två flanker hade socialdemokratin och fascismen. Partibyråkratin själv tror inte det. Om den tar till sådana argument, så är det bara för att folkomröstningen misslyckades och följaktligen inte utsattes för ytterligare prövningar. Det är just denna oansvarighet, denna blindhet, detta skrupelfria jagande efter effekter, som uttrycker den stalinistiska centrismens äventyrspolitiska halva!
Den – vid första påseende – ”plötsliga” svängen (21 juli) kom ingalunda som en blixt från en klar himmel, utan hade förberetts av hela den föregående periodens utveckling. Att det tyska kommunistpartiet styrs av en ärlig och brinnande önskan att besegra fascisterna, att bryta loss massorna från deras inflytande, att störta och krossa fascismen – därom råder det naturligtvis inget tvivel. Men problemet är, att allteftersom tiden går så försöker den stalinistiska byråkratin mer och mer gå mot fascismen med dess egna vapen, de lånar färgerna från dess politiska palett, och försöker överrösta den i att utropa patriotismen. Det är inte den principiella klasspolitikens metoder, utan det småborgerliga tävlandets metoder.
Det är svårt att tänka sig en mer skamlig principiell kapitulation än att som den stalinistiska byråkratin ersätta parollen om en proletär revolution med parollen om en folkrevolution. Inga sluga knep, ingen lek med citat, inga historiska förfalskningar, kommer att ändra på det faktum att det är ett förräderi mot de marxistiska principerna, i syfte att på bästa sätt imitera det fascistiska kvacksalveriet. Jag är frestad att upprepa vad jag skrev om denna fråga för några månader sedan:
Det är underförstått att varje stor revolution är folkets eller nationens revolution, i den mening att den enar alla kraftfulla och skapande krafter i nationen kring den revolutionära klassen och återskapar nationen runt en ny kärna. Men det är ingen paroll, det är en sociologisk beskrivning av revolutionen, en beskrivning som dessutom kräver en mer precis och konkret definition. Som paroll är den meningslöst kvacksalveri, en tävlan med fascisterna. Priset är att den sprider förvirring i arbetarnas sinnen... Fascisten Strasser säger att 95% av folket vill ha en revolution, och följaktligen är det inte en klassrevolution utan en folkrevolution. Thälmann sjunger med i kören. I själva verket skulle arbetarkommunisterna säga till de fascistiska arbetarna: givetvis är 95%, om inte 98%, av befolkningen utsugna av finanskapitalet. Men denna utsugning är organiserad i en pyramid: det finns utsugare, underutsugare, under-underutsugare och så vidare. Det är bara tack vare denna pyramid som superutsugarna lyckas hålla nationens majoritet i schack. För att nationen verkligen ska kunna ombilda sig kring en ny klasskärna, måste den ombildas ideologiskt. Och det kan bara ske om proletariatet inte upplöser sig i ”folket”, i ”nationen”, utan tvärtom utvecklar ett program för sin proletära revolution och tvingar småbourgeoisin att välja mellan två regimer. Parollen om en folkrevolution lugnar småbourgeoisin liksom de breda arbetarmassorna, förlikar dem med den borgerliga strukturen med en ”folkets” pyramid, och hindrar därmed deras befrielse. Men under nuvarande förhållanden i Tyskland suddar parollen om en ”folkrevolution” ut gränsen mellan marxism och fascism och försonar en del av arbetarna och småbourgeoisin med den fascistiska ideologin. Det låter dem tro att de inte behöver göra något val, eftersom det i båda lägren bara handlar om en folkrevolution.
Teorier har sin egen logik. Folkrevolutionen förs fram som en underordnad metod till den ”nationella befrielsen”. Att ställa frågan så öppnade vägen till partiet för rent chauvinistiska strömningar. Underförstått sägs att det inte är något fel med att förtvivlade patrioter från den småborgerliga chauvinismens läger närmar sig proletariatets parti: olika element kommer till kommunismen längs olika vägar och stigar. Det finns otvivelaktigt ärliga och uppriktiga element bland de vitgardistiska och Svarta hundradenas[10] officerare som under de senaste månaderna uppenbarligen har börjat vända sig till kommunismen – och även en del inbitna karriärister och skrupelfria misslyckade individer. Partiet kan naturligtvis utnyttja även sådana individuella förvandlingar som ett hjälpmedel för att demoralisera det fascistiska lägret. Men den stalinistiska byråkratins brott – ja ett direkt brott – består av det faktum att den solidariserar sig med dessa element, likställer deras röst med partiets röst, vägrar avslöja deras nationalistiska och militaristiska tendenser, omvandlar Scheringers[11] helt igenom småborgerliga, utopiskt reaktionära och chauvinistiska pamflett till det revolutionära proletariatets nya testamente. Utifrån denna tävlan med fascismen uppstod det (vid en ytlig betraktelse) plötsliga beslutet 21 juli: ni har en folkrevolution och det har vi också. Ert främsta kriterium är den nationella befrielsen, och det är även vårt. Ni vill kämpa mot kapitalismen i väst, och vi lovar samma sak. Ni har en folkomröstning och det har vi också, ännu bättre, en helt igenom ”röd”.
Faktum är att den tidigare revolutionära arbetaren Thälmann idag med all kraft försöker undvika att skämma ut sig inför greve Stenbock-Fermor.[12] Rapporten från det möte med partiarbetare där Thälmann förkunnade vändningen mot folkomröstning trycks i Die Rote Fahne under den anspråksfulla titeln ”Under marxismens fanor”. Ändå för Thälmann på det viktigaste stället i sin avslutning fram tanken att ”Tyskland idag är en boll i händerna på Ententen.” Det handlar alltså i första hand om nationell befrielse. Men i viss mening är även Frankrike och Italien, och till och med England, ”bollar” i händerna på USA. Europas beroende av Amerika, som än en gång visade sig klart i samband med Hoovers förslag[13] (imorgon kommer detta beroende att visa sig ännu mer skarpt och brutalt), har en mycket mer djupgående betydelse för den europeiska revolutionens utveckling än Tysklands beroende av Ententen.[14] Det är för övrigt därför parollen om Europas Sovjetiska förenta stater, och inte bara parollen ”Ned med Versaillesfreden!”, är proletariatets svar på omvälvningarna på den europeiska kontinenten.
Men alla dessa frågor kommer ändå på andra plats. Vår politik avgörs inte av det faktum att Tyskland är en ”boll” i Ententens händer, utan först och främst av det faktum att det splittrade, maktlösa och förtryckta tyska proletariatet är en boll i händerna på den tyska borgarklassen. ”Huvudfienden finns på hemmaplan!”, lärde oss Karl Liebknecht[15] en gång. Eller kanske ni har glömt det, mina vänner? Eller kanske inte den lärdomen duger längre? För Thälmann är den uppenbarligen föråldrad, Liebknecht byts ut mot Scheringer. Det är därför titeln ”Under marxismens fanor” låter så grymt ironisk!
För flera år sedan varnade Vänsteroppositionen för att den ”sant ryska” teorin om socialismen i ett land oundvikligen skulle leda till framväxten av socialpatriotiska strömningar i andra av Kominterns sektioner. På den tiden verkade det vara fantasier, illvilliga påhitt, ”förtal”. Men teorier har inte bara sin egen logik utan också explosiv kraft. På kort tid har det tyska kommunistpartiet inför våra ögon dragits in i socialpatriotismens sfär, det vill säga i sådana stämningar och paroller som Komintern en gång grundades i dödlig fiendskap mot. Är det inte förvånande? Nej, det är bara en naturlig följd.
Metoden att ideologiskt härma sina motståndare och klassfienden – en metod som står i direkt motsättning till bolsjevismens teori och psykologi – härrör organiskt ur centrismens väsen, ur dess principlöshet, inkonsekvens, ideologiska ihålighet. Sålunda förde den stalinistiska byråkratin en termidoriansk politik för att dra undan mattan under fötterna för termidorianerna.[16] Efter att ha blivit skrämd av Vänsteroppositionen började den stalinistiska byråkratin bit för bit imitera vänsterns plattform. För att få bort de engelska arbetarna från tradeunionismens inflytande, förde stalinisterna en tradeunionistisk istället för marxistisk politik. För att hjälpa de kinesiska arbetarna och bönderna att slå in på en självständig väg, drev stalinisterna in dem i det borgerliga Guomindang. Denna lista kan fortsätta i det oändliga. I stora såväl som små frågor ser vi en och samma anda av efterapning, ett ständigt härmande av motståndaren, inte en strävan att använda sina egna vapen – som de tyvärr saknar – utan vapen som stulits ur motståndarens arsenal.
Den nuvarande partiledningen agerar på samma sätt. Vi har mer än en gång skrivit och talat om att den apparatens tyranni, som demoraliserar Kominterns ledande skikt, förödmjukar de avancerade arbetarna och berövar dem deras individualitet, och krossar och förvränger den revolutionära personligheten, oundvikligen försvagar den proletära förtruppen gentemot fienden. Den som undergivet bugar för alla order uppifrån duger ingenting till som revolutionär kämpe!
De centristiska funktionärerna var zinovjevister under Zinovjev, bucharinister under Bucharin, och stalinister och molotovister när Stalins och Molotovs tid kom. De bugade till och med inför Manuilskij, Kuusinen och Lozovskij.[17] I varje skede upprepade de nästa ”ledares” ord, betoningar och gester. På order förkastar de idag det som de svor vid igår, och sätter två fingrar i munnen och busvisslar åt den avsatta chef som de bara igår hade burit på sina armar. Under denna katastrofala regim stympas det revolutionära modet, det teoretiska medvetandet skövlas, ryggraden mjuknar. Bara byråkrater som har gått igenom den zinovjevitisk-stalinistiska skolan kan så enkelt ersätta den proletära revolutionen med en folkrevolution, och efter att först ha kallat bolsjevikleninisterna för överlöpare, lyfta chauvinister av Scheringers typ på sina axlar.
Scheringer, Stenbock-Fermor och deras gelikar betraktar med välvilja kommunistpartiets sak som en direkt fortsättning av Hohenzollerns krig. För dem var offren för den vedervärdiga imperialistiska slakten hjältar som stupade för det tyska folkets frihet. De kan tänka sig att kalla ett nytt krig om Alsace-Lorraine och östra Preussen[18] för ett ”revolutionärt” krig. De har enats om att – för tillfället i ord – acceptera ”folkrevolutionen”, om den kan fungera som ett sätt att mobilisera arbetarna för deras ”revolutionära” krig. Hela deras program består av tanken på revanche [hämnd]: om de imorgon tror att samma mål kan uppnås på något annat sätt, så kommer de att skjuta det revolutionära folket i ryggen. Detta ska inte bagatelliseras utan avslöjas. Arbetarnas vaksamhet ska inte lugnas utan väckas. Hur agerar partiet?
I den kommunistiska tidningen Fanfare 1 augusti, mitt under agitationen för den röda folkomröstningen, publicerar den en bild på Scheringer tillsammans med en av hans nya påvliga uttalanden. Så här sa han ordagrant: ”Den sak som de döda i världskriget slogs för, de som har givit sitt liv för ett fritt Tyskland, förråds av de som idag är mot folkrevolutionen, mot det revolutionära befrielsekriget.” Man tror inte sina ögon, att få läsa dessa uppenbarelser i en tidning som kallar sig kommunistisk. Och det skyls över med Liebknechts och Lenins namn! Vilken lång piska Lenin skulle ha använt för att polemiskt hudflänga sådana kommunister. Och han skulle inte ha nöjt sig med polemiska artiklar. Han skulle ha krävt att det skulle sammankallas en speciell internationell kongress för att skoningslöst rensa den proletära förtruppen från chauvinismens sjuka.
”Vi är inga pacifister”, replikerar Thälmann, Remmele och andra stolt. ”Vi är av princip för revolutionära krig.” Som bevis kan de plocka fram några citat från Marx och Lenin, som någon okunnig ”röd professor” i Moskva har valt ut åt dem. Man skulle kunna tro att Marx och Lenin var talesmän för nationella krig och inte proletära revolutioner! Som om Marx' och Lenins syn på revolutionära krig har något gemensamt med de fascistiska officerarnas och centristiska korpralernas nationalistiska ideologi. Med hjälp av den billiga frasen revolutionära krig lockar den stalinistiska byråkratin till sig dussintals äventyrspolitiker, men stöter bort hundratusentals, och miljontals socialdemokratiska, kristna och partilösa arbetare.
”Betyder det att ni rekommenderar oss att härma socialdemokratins pacifism?”, kommer en del av den nya kursens särskilt djupa teoretiker att invända. Nej, vi är minst av allt benägna att härma ens arbetarklassens stämningar, men vi måste ta dem i beaktande. Bara om vi gör en korrekt bedömning av stämningarna hos proletariatets breda massor kan vi få med dem i revolutionen. Men byråkratin härmar den småborgerliga nationalismens språkbruk, och bortser från de verkliga stämningarna hos de arbetare som inte vill ha krig, inte kan vilja det, och som stöts bort av den nya firman: Thälmann, Scheringer, greve Stenbock-Fermor, Heinz Neumann & companys militära skrävel.
Det är klart att marxismen måste ta med möjligheten av revolutionära krig i beräkningen, i händelse av att proletariatet griper makten. Men det är långt från att förvandla en historisk möjlighet, som kan påtvingas oss av händelsernas gång efter maktövertagandet, till en politisk kampparoll innan maktövertagandet. Ett revolutionärt krig som påtvingas oss under vissa förhållanden, som ett resultat av en proletär seger, är en sak. En ”folkrevolution” som ett medel för revolutionära krig är något helt annat, till och med raka motsatsen.
Trots att regeringen i Sovjetryssland erkände principen om revolutionära krig, så skrev den som bekant under den ytterst betungande freden i Brest-Litovsk.[19] Varför? Därför att bönderna och arbetarna, med undantag för en liten avancerad del, inte ville ha krig. Senare försvarade samma bönder och arbetare heroiskt den sovjetiska revolutionen mot ett oräkneligt antal fiender. Men när vi försökte omvandla det hårda försvarskrig som Pilsudski[20] tvingade på oss till ett anfallskrig, så led vi nederlag. Misstaget uppstod ur en felaktig bedömning av styrkeförhållandena, och var ett mycket tungt slag för revolutionens utveckling.
Röda armén har existerat i fjorton år. ”Vi är inga pacifister.” Men varför förklarar sovjetregeringen ständigt sin fredliga politik? Varför föreslår den nedrustning, och varför sluter den nonaggressionspakter? Varför sätter den inte Röda armén i rörelse som ett vapen i den proletära världsrevolutionen? Tydligen räcker det inte att i princip vara för revolutionära krig. Man måste dessutom ha ett huvud på axlarna. Man måste ta omständigheterna, styrkeförhållandena och massornas stämningar i beaktande.
Om en arbetarregering med en mäktig statsapparat i sin händer absolut måste ta hänsyn till arbetarnas och överhuvudtaget de arbetandes stämningar, så måste ett revolutionärt parti vara ännu mycket mer uppmärksamt, ty det kan bara handla genom att övertyga och inte med hjälp av tvång. För oss är inte revolutionen ett underordnat medel för att föra krig mot väst, utan tvärtom ett sätt att undvika krig, att en gång för alla få slut på dem. Vi kämpar inte mot socialdemokratin genom att förlöjliga dess strävan efter fred, som finns inneboende i varje arbetare, utan genom att avslöja det lögnaktiga i dess pacifism, eftersom det kapitalistiska samhället, som socialdemokratin räddar varje dag, är otänkbar utan krig. Tysklands ”nationella frigörelse” finns, enligt oss, inte i ett krig med väst, utan i en proletär revolution som omfattar Central- såväl som Östeuropa i form av Sovjeternas Förenta stater. Bara genom att ställa frågan så kan arbetarklassen enas och bli ett attraktionscentrum för de förtvivlade småborgerliga massorna. För att proletariatet ska kunna styra det moderna samhället, så får inte dess parti skämmas för att vara ett proletärt parti och tala sitt eget språk, inte den nationella hämndens språk, utan den internationella revolutionens språk.
Den röda folkomröstningen föll inte från himlen. Den växte fram ur partiets uttalade ideologiska förfall. Men den är ändå det mest illvilliga äventyr man kan tänka sig. Folkomröstningen blev ingalunda någon utgångspunkt för en revolutionär kamp om makten. Den stannade helt och hållet inom ramen för en parlamentarisk sidomanöver. Den tillfogade partiet ett flerfaldigt nederlag. Genom att stärka socialdemokratin och därmed Brünings regering, genom att dölja fascisternas nederlag och stöta bort de socialdemokratiska arbetarna och en betydande del av sin egen valmanskår, blev partiet dagen efter folkomröstningen betydligt svagare än vad det hade varit innan. Det gick inte att göra den tyska och världskapitalismen en större tjänst.
Under de senaste 15 åren har det kapitalistiska samhället, speciellt i Tyskland, befunnit sig på randen till sammanbrott flera gånger. Men varje gång har det rest sig från katastrofen. De ekonomiska och sociala förutsättningarna är inte tillräckliga i sig själva. Det krävs också politiska förutsättningar, det vill säga styrkeförhållanden som, även om de inte garanterar seger på förhand – sådana situationer finns inte i historien – åtminstone gör den möjlig och sannolik. Strategiska uträkningar, djärvhet, fasthet förvandlar längre fram det sannolika till verklighet. Men ingen som helst strategi kan förvandla det omöjliga till möjligt.
Istället för allmänna fraser om den fördjupade krisen och ”förändrade situationen”, var det centralkommitténs plikt att visa exakt vilka styrkeförhållanden som för närvarande existerar inom det tyska proletariatet, fackföreningarna och fabrikskommittéerna, vilka band partiet har med lantarbetarna etc. Dessa uppgifter kan analyseras exakt och är ingen hemlighet. Om Thälmann hade modet att öppet räkna upp och väga in den politiska situationens samtliga delar, så skulle han bli tvungen att dra slutsatsen: trots det kapitalistiska systemets fruktansvärda kris och kommunismens betydande tillväxt under den senaste perioden, är partiet fortfarande alltför svagt för att tvinga fram en revolutionär lösning. Tvärtom är det fascisterna som eftersträvar detta. Samtliga borgerliga partier är beredda att hjälpa dem med det, inklusive socialdemokratin. Ty alla fruktar de kommunisterna mer än fascisterna. Med hjälp av folkomröstningen i Preussen vill nationalsocialisterna få den ytterst instabila samhällsbalansen att rasa samman, och tvinga borgarklassens vacklande skikt att stöda dem i deras blodiga dom över arbetarna. Det vore den största dumhet att hjälpa fascisterna med det. Därför är vi mot den fascistiska folkomröstningen. Så skulle Thälmann ha avslutat sin rapport, om han hade haft kvar ett korn av marxistiskt samvete.
Efter det hade det varit på sin plats att inleda en så bred och öppen diskussion som möjligt, ty även ofelbara ledare som Heinz Neumann och Remmele måste vid varje svängning uppmärksamt lyssna till massorna. Man måste lyssna till inte bara de officiella ord som en kommunist ibland yttrar, utan till de djupare, mer folkliga tankar som döljs bakom hans ord. Arbetarna får inte beordras, man måste kunna lära av dem.
Om diskussionen hade varit öppen skulle troligen någon av deltagarna sagt ungefär så här: ”Trots att situationen tveklöst har förändrats, har Thälmann rätt när han kräver att vi på grund av styrkeförhållandena inte får framtvinga en revolutionär lösning. Men som vi kan se pressar de mest beslutsamma extrema fienderna just därför för att upproret ska bryta ut. Hinner vi vinna den tid som krävs för att få till stånd de första förändringarna av styrkeförhållandena, det vill säga erövra de viktigaste proletära massorna från socialdemokratins inflytande, och på så sätt övertyga småbourgeoisins misströstande lägre skikt om att vända sig till proletariatet och vända ryggen åt fascismen? Det är ju bra om det går på detta sätt. Men tänk om fascisterna mot vår vilja driver saker och ting till sin spets och inom den närmaste framtiden tvingar fram ett uppror? Kommer den proletära revolutionen då återigen att dömas till ett allvarligt nederlag?”
Om Thälmann vore marxist, så skulle han ha svarat i grova drag: ”Att välja tidpunkten för en avgörande strid hänger naturligtvis inte bara på oss, utan också på våra fiender. Vi är helt överens om att vår strategi för närvarande har till uppgift att göra det svårt, inte lätt, för våra fiender att tvinga fram ett uppror. Men om våra fiender trots det förklarar krig mot oss, så måste vi givetvis acceptera det. Ty det finns inte och kan inte finnas något värre, mer nedbrytande, mer förintande, mer demoraliserande nederlag än att ge upp mäktiga historiska ställningar utan strid. Om fascisterna själva tar initiativet till ett uppror – om det står klart för folkmassorna – så kommer de i det nuvarande läget att pressa de arbetande massornas breda lager till vår sida. I så fall skulle vår chans att segra bli bättre, ju klarare vi idag visar och bevisar för de arbetande miljonerna att vi absolut inte tänker genomföra en revolution utan dem och mot dem. Vi måste därför säga öppet till de socialdemokratiska, kristna och partilösa arbetarna: 'Fascisterna, en liten minoritet, vill störta den nuvarande regeringen för att gripa makten. Vi kommunister anser att denna regering är en fiende till proletariatet, men regeringen stöder sig på ert förtroende och era röster. Vi vill störta denna regering med hjälp av en allians med er, inte med hjälp av en allians med fascisterna mot er. Om fascisterna försöker organisera en resning så kommer vi kommunister att kämpa med er till sista blodsdroppen – inte för att försvara regeringen Braun-Brüning, utan för att försvara blomman av proletariatet från att strypas och tillintetgöras, för att rädda arbetarorganisationerna och arbetarpressen, inte bara vår kommunistiska press, utan även er socialdemokratiska press. Vi är beredda att tillsammans med er försvara vilket arbetarhem som helst, vilken arbetarpress' tryckeri som helst, mot fascisternas attacker. Och vi uppmanar er att lova att också komma till vår hjälp om någon hotar våra organisationer. Ju hårdare och mer ihärdigt vi genomför denna politik, och ju mer vi använder den i alla frågor, ju svårare kommer det att bli för fascisterna att överraska oss, och ju mindre chans kommer de att ha att besegra oss i öppen kamp.'” Så skulle vår hypotetiske Thälmann ha svarat.
Men här ställer sig den av stora tankar helt genomsyrade talaren Heinz Neumann upp: ”Denna politik kommer inte att leda någonvart”. säger han. ”De socialdemokratiska ledarna kommer att säga till arbetarna, 'Tro inte kommunisterna, de är inte alls intresserade av att försvara arbetarnas organisationer, utan vill bara gripa makten. De tycker att vi är socialfascister och gör ingen skillnad mellan oss och nationalisterna.' Därför skulle Thälmanns politik bara göra oss löjliga i ögonen på de socialdemokratiska arbetarna.”
På detta skulle Thälmann ha svarat: ”Att kalla socialdemokraterna för fascister är förvisso idiotiskt, och det förvirrar oss hela tiden och hindrar oss att hitta en väg till de socialdemokratiska arbetarna. Det är bäst att förkasta denna dumhet. Vad gäller anklagelsen att vi under förevändning av att försvara arbetarklassen och dess organisationer bara vill gripa makten, kommer vi att säga till de socialdemokratiska arbetarna: ja, vi kommunister strävar efter att gripa makten, men för att kunna göra det krävs arbetarklassens absoluta majoritet. Att försöka gripa makten med stöd från bara en minoritet är ett uselt äventyr som vi inte har något gemensamt med. Vi kan inte tvinga arbetarnas majoritet att följa oss, vi kan bara försöka övertyga dem. Om fascisterna skulle besegra arbetarklassen går det inte ens att tala om att vi ska erövra makten. För att skydda arbetarklassen och dess organisationer mot fascisterna måste vi garantera oss själva möjligheten att övertyga arbetarklassen och leda den bakom oss. Vi kan alltså inte komma till makten annat än genom att, om nödvändigt med vapen i hand, försvara de element av arbetardemokrati som existerar i det kapitalistiska samhället.”
Till vilket Thälmann kunde ha tillagt: ”För att erövra arbetarmajoritetens stabila, outplånliga förtroende måste vi framförallt akta oss för att slå blå dunster i ögonen på dem, överdriva vår styrka, blunda för fakta, eller ännu värre förvränga dem. Man måste säga hur det är. Vi kan inte lura våra fiender som har tusentals representanter som kan testa oss. Genom att lura arbetarna lurar vi oss själva. Genom att låtsas vara starka försvagar vi bara oss själva. Detta, mina vänner, är inte 'dålig tilltro' eller 'pessimism'. Varför skulle vi vara pessimister? Framför oss ligger enorma möjligheter. För oss finns det en framtid utan gränser. Tysklands, Europas, hela världens öde beror på oss. Men den som bestämt tror på en revolutionär framtid behöver inga bedrägliga förhoppningar. För att kunna ha en revolutionär optimism krävs det en marxistisk realism.”
Så skulle Thälmann ha svarat om han vore marxist. Men tyvärr är han inte marxist.
Men hur kunde partiet hålla tyst? Thälmanns rapport innebar en 180 graders sväng i frågan om folkomröstningen, men accepterades utan diskussion. Förslaget kom uppifrån, men det var en order. Enligt Die Rote Fahnes alla redogörelser antogs folkomröstningen ”enhälligt” vid alla partimöten. Denna enhällighet framställs som att partiet var särskilt starkt. När och var har det i den revolutionära rörelsens historia funnits en så stum ”monolitism”? Thälmann, Remmele och deras gelikar svär på bolsjevismen. Men bolsjevismens hela historia är en historia av intensiva interna strider, genom vilka partiet kom fram till sina ståndpunkter och smidde fram sina metoder. Året 1917, det mäktigaste året i partiets historia, är fullt av intensiva inre stridigheter, liksom även de första fem åren efter maktövertagandet. Trots det ägde det inte rum en enda splittring, eller några större politiskt motiverade uteslutningar. Men i ledningen för bolsjevikpartiet befann sig ledare med en annan resning, prägel och auktoritet än Thälmann, Remmele, Neumann och liknande. Hur kommer sig då dagens fruktansvärda ”monolitism”, denna fördärvliga enhällighet som omvandlar varje sväng som de olycksaliga ledarna gör till en absolut lag för hela det stora partiet?
”Ingen diskussion!” Ty, förklarar Die Rote Fahne, ”i denna situation krävs det handlingar, inte tal.” Vilket motbjudande hyckleri! Partiets måste genomföra ”handlingar” men på förhand förkasta en diskussion om dem. Och vad handlar det om för handling för närvarande? Att sätta ett litet kryss på ett officiellt papper. Och när man räknar dessa små proletära kryss finns det dessutom inte ens någon möjlighet att avgöra om de är fascistiska eller ej. Utan tvivel, utan tanke, utan frågor, utan den minsta oro i ögonen, måste man godta de av försynen utsedda ledarnas nya våldsamma skutt, annars är man – en överlöpare, en kontrarevolutionär! Med detta ultimatum riktar den internationella stalinistiska byråkratin en revolver mot medlemmarnas tinning.
Utåt sett verkar det som om massorna har försonat sig med regimen, och som om allting rullar på fint. Men icke! Massorna är ingen lera som kan användas för att skulptera fram precis vad man vill. De reagerar på sitt sätt, sakta men mycket imponerande, på ledarnas misstag och absurditeter. De går på sitt eget sätt mot teorin om den ”tredje perioden” genom att i oräkneligt antal bojkotta de ”röda dagarna”. De överger de röda fackföreningarna i Frankrike när de inte kan opponera sig mot Lozovskij-Monmousseaus[21] experiment på ett normalt sätt. Hundratusentals och miljontals arbetare visade att de inte accepterade ”tanken” på en röd folkomröstning genom att låta bli att delta i den. Det är straffet för den centristiska byråkratins brott, samma byråkrati som på ett krypande sätt härmar klassfienden, men gottgör det genom att gripa sitt eget parti hårt om halsen.
Sanktionerade verkligen Stalin de nya svängningarna på förhand? Ingen vet, precis som ingen känner till Stalins uppfattningar om den spanska revolutionen. Stalin håller tyst. När mer försynta ledare, som Lenin, ville påverka ett broderpartis politik, så höll de tal eller skrev artiklar. Poängen var att de hade något att säga. Stalin har inget att säga. Han är slug när det gäller historien precis som han är slug med individuella personer. Han funderar inte på hur han ska hjälpa det tyska eller spanska proletariatet att ta ett steg framåt, utan hur han på förhand ska skaffa sig en politisk reträttväg.
Ett oöverträffat exempel på Stalins dubbelhet i världsrevolutionens grundläggande frågor är hans inställning till händelserna i Tyskland 1923. Låt oss påminna oss vad han skrev till Zinovjev och Bucharin i augusti detta år. ”Bör kommunisterna [i den nuvarande situationen] sträva efter att gripa makten utan socialdemokraterna? Är de tillräckligt mogna för det? – som jag ser det står frågan så. När vi grep makten i Ryssland hade vi tillgångar som a) fred, b) jord till bönderna, c) stöd från en överväldigande majoritet av arbetarklassen, d) sympatier bland bönderna. För närvarande har de tyska kommunisterna inget av detta. Sovjetunionen finns naturligtvis i deras närhet, vilket vi inte hade, men vad kan vi erbjuda dem? Skulle makten i Tyskland falla nu, och kommunisterna fånga den, skulle de falla samman med ett brak. Det är 'i bästa fall'. Men i värsta fall kommer de att krossas i småbitar och slås tillbaka. Kärnfrågan är inte Brandlers önskan att 'lära massorna', utan att borgarklassen och socialdemokratins höger med säkerhet skulle omvandla den praktiska uppvisningen till allmän kamp (de har fortfarande alla odds på sin sida för det) och krossa dem. Givetvis sover inte fascisterna, men det vore till vår fördel att låta dem angripa först: det kommer att ena hela arbetarklassen kring kommunisterna (Tyskland är inte Bulgarien). Enligt alla rapporter är fascisterna dessutom svaga i Tyskland. Enligt min uppfattning bör tyskarna hållas tillbaka och inte uppmuntras.” (Återgivet i Arbeiterpolitik, Leipzig, 9 feb 1929.) Därmed stod Stalin till höger om Brandler, som i augusti-september 1923 tvärtom ansåg att det inte skulle innebära några svårigheter att erövra makten i Tyskland, utan att svårigheterna skulle börja dagen efter maktövertagandet. Kominterns nuvarande officiella uppfattning är att brandleriterna på hösten 1923 lät en utmärkt revolutionär situation glida dem ur händerna. Den som främst anklagar brandleriterna är... Stalin. Men har han förklarat sin egen ståndpunkt detta år inför Komintern? Nej, det finns inte minsta anledning till det, det räcker att förbjuda Komintern att ta upp frågan.
Utan tvekan kommer Stalin att försöka leka med frågan om folkomröstningen på samma sätt. Thälmann[22] skulle inte kunna avslöja det ens om han vågade. Stalin agerade via sina ombud i den tyska centralkommittén och drog sig själv tvehågset i bakgrunden. Om den nya linjen segrar kommer Manuilskij, Remmele och deras gelikar att förkunna att initiativet var Stalins. Om det blir nederlag kommer Stalin att ta på sig det fulla ansvaret att hitta någon skyldig. Just däri ligger kärnan i hans strategi. På detta område är han mäktig.
Och vad säger Pravda, den ledande tidningen för Kommunistiska internationalens ledande parti? Pravda kunde inte presentera en enda seriös artikel, eller ett enda försök att analysera situationen i Tyskland. Det plockade blygt ut ett halvdussin tomma fraser ur Thälmanns långa programmatiska tal. Och vad kan väl dagens huvudlösa, ryggradslösa Pravda säga, så krypande som den är inför byråkratin och intrasslad i sina motsägelser? Vad kan Pravda tala om när Stalin håller tyst?
24 juli förklarade Pravda svängningen i Berlin på följande sätt: ”Om inte kommunisterna deltog i folkomröstningen så skulle det innebära att de stödde den nuvarande reaktionära landsdagen.” Hela frågan begränsas till en enkel förtroendeomröstning. Men varför tog i så fall inte kommunisterna initiativ till folkomröstningen, varför kämpade de i flera månader mot detta initiativ, och varför knäböjde de plötsligt inför det 21 juli? Pravdas argument är ingenting annat än försenad parlamentarisk kretinism.
11 augusti, efter folkomröstningen, bytte Pravda argument: ”Syftet med att partiet deltog i folkomröstningen var att få med massorna i utomparlamentariska mobiliseringar.” Men var det inte just av denna orsak, för att mobilisera massorna utomparlamentariskt, som 1 augusti hade utropats?[23] Vi ämnar inte här stanna till för att kritisera de ”röda dagarna”. Men första augusti mobiliserade kommunistpartiet massorna under sina egna paroller och under sin egenledning. Av vilken orsak behövdes det då en ny mobilisering en vecka senare, en mobilisering där de som mobiliserats inte ser varandra, där ingen av dem kan räkna hur många de är, där varken de själva eller deras vänner eller fiender kan urskilja dem från deras dödsfiender?
Nästa dag, i numret från 12 augusti, förklarar Pravda ändå, varken mer eller mindre, att ”omröstningens resultat innebar.. det kraftigaste slag som arbetarklassen hittills har utdelat mot socialdemokratin.” Vi tänker inte ge siffrorna från folkomröstningen. Alla känner till dem (utom Pravdas läsare) och de motsäger fullständigt Pravdas idiotiska och skamliga skryt. Dessa människor anser det vara helt i sin ordning att ljuga inför arbetarna, slå blå dunster i ögonen på dem.
Den officiella leninismen krossas och trampas ner av de byråkratiska epigonerna. Men leninismen lever vidare. Låt inte de ohämmade tjänstemännen tro att de kommer att förbli ostraffade. Den proletära revolutionens vetenskapligt grundade idéer är starkare än apparaten, starkare än det hårdaste förtryck. När det handlar om apparat, pengar och förtryck är våra klassfiender ojämförligt starkare än den nuvarande stalinistiska byråkratin. Men i Ryssland besegrade vi dem ändå. Vi visade att det gick att besegra dem. Det revolutionära proletariatet kommer att besegra dem överallt. För det krävs det en riktig politik. I kampen mot den stalinistiska apparaten kommer den proletära förtruppen att erövra rätten att genomföra Marx' och Lenins politik.
[1] Otto Braun (1872-1955) var ledare för socialdemokratin tills han emigrerade 1933. Preussisk premiärminister 1920-21, 1922 och 1925-32.
Wilhelm Carl Severing (1875-1952) var socialdemokratisk ledare för den preussiska polisen, och preussisk inrikesminister 1919-26 och 1930-32.
Braun och Severing avsattes efter von Papens statskupp 20 juli 1932.
[2] Heinrich Brüning (1885-1970) var ledare för det katolska centerpartiet. och utsågs till kansler av Hindenburg i mars 1930. Han företrädde de kapitalistiska kretsar som var mot att arbeta med Hitler. Han härskade från juli 1930 fram till sitt avsked (30 maj 1932), inskränkte press- och församlingsfriheten och sa i princip upp alla fackliga avtal i december 1931.
[3] Centerpartiet (Zentrumspartei) var det katolska partiet, föregångare till dagens kristdemokratiska parti i Tyskland.
[4] Alfred Hugenberg (1865-1951) var en mäktig tysk bankir och högerpolitiker. Han var motståndare till Weimarrepubliken och blev ledare för det nationalistiska partiet 1928, och slöt en överenskommelse med Hitler, i förhoppning om att kunna utnyttja honom för egna syften. Han blev ekonomiminister i den första nazistiska ministären, men avsattes när Hitler befäste sin makt 1933.
[5] Kadeter: det ryska konstitutionellt-demokratiska partiet var ett borgerligt parti som stod för en konstitutionell monarki och måttfull liberalism. Det leddes av Miljukov, som under en kort period dominerade den provisoriska regeringen efter februari 1917. Ordet kadet kommer från de ryska initialerna i partiets namn.
Kornilovister: anhängare till den tsaristiska generalen Lavr G Kornilov (1870-1918), en sibirisk kosack som var befälhavare på sydvästra fronten 1917. Han blev Kerenskijs överbefälhavare i juli 1917 och ledde en kontrarevolutionär kupp mot Kerenskij i september 1917. Arresterades men lyckades fly och ledde de kontrarevolutionära styrkorna fram till april 1918, då han dödades.
[6] Vitgardister (också kallade för ”vita”) var den allmänna benämningen på de kontrarevolutionära styrkorna från oktober och under inbördeskriget. Färgen vit hade identifierat den monarkistiska kontrarevolutionen ända sedan franska revolutionen. Det var färgen på Bourbons fana.
[7] Alexander F Kerenskij (1882-1970) var advokat och medlem i det socialistrevolutionära partiet. Valdes in i den fjärde duman och ledde en grupp som kallades trudovikerna (arbetarna). Blev vice ordförande i Petrogradsovjeten men smet från dess disciplin för att bli justitieminister i den provisoriska regeringen under prins Lvov i mars 1917. I maj intog han posten som krigs- och örlogsminister, vilken han behöll efter att i juli ha blivit premiärminister. Efter Kornilovs kupp utsåg han även sig själv till överbefälhavare. Efter att ha flytt från Petrograd efter bolsjevikernas maktövertagande inledde Kerenskij en lång karriär i landsflykt, där han skrev flera olika versioner av vad som hade hänt.
[8] Dynastin Hohenzollern inleddes med Fredrik av Hohenzollern 1415. I början av 1600-talet blev Hohenzollern greve över Preussen. I och med Bismarck blev Hohenzollern den familj som styrde Tyskland. Dynastin upphörde med kejsar Wilhelm II:s abdikation 9 november 1918.
[9] Hermann Remmele (1880-1937) intog en ledande ställning tillsammans med Thälmann i KPD efter 1926. Han flydde till Ryssland 1933, och avrättades av GPU 1937.
Heinz Neumann (1902-1937?) var liksom Remmele stalinistisk ledare i KPD, den ultravänsteristiska svängens ”teoretiker”. Hade varit Kominterns representant i Kina 1927. Gick mot KPD:s linje 1931 och förflyttades från posten som Thälmanns sekreterare. Flydde till Moskva 1933, arresterades 1937 och försvann därefter.
[10] De Svarta hundra var våldsamt antisemitiska högergäng i Ryssland som genomförde pogromer mot judar. De fick skydd och inspiration från den tsaristiska regeringen.
[11] Löjtnant Rickard Scheringer var en före detta officerare i Reichswehr som 18 mars 1930 gjorde ett spektakulärt avhopp från nazisterna till kommunisterna, efter att ha stått inför rätta för sin inblandning i ett nazistiskt uppror. Därefter blev han talesman och pamflettförfattare för KPD.
[12] Greve Stenbock-Fermor blev liksom Scheringer en framstående talesman för KPD, tack vare att han hade brutit med sin klass.
[13] Hoovers förslag: Herbert Hoover, USA:s dåvarande president, föreslog 1931 ett moratorium för betalningarna av Tysklands krigsskuld. Moratoriet antogs och efterträdde Young-planen, men kom alltför sent för att stötta Tysklands ekonomi eller stabilisera den politiska situationen.
[14] Ententen var alliansen under Första världskriget mellan Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Belgien och så småningom Italien.
[15] Karl Liebknecht (1871-1919) var son till Wilhelm Liebknecht (en av den tyska socialdemokratins grundare), advokat och antimilitarist. Han följde SPD:s disciplin 4 augusti 1914 och röstade för krigskrediterna i riksdagen, men bröt genast med denna politik och bildade tillsammans med Rosa Luxemburg Spartakistförbundet. Tillsammans ledde de båda upproret i november 1918. Han och hon avrättades i januari 1919 på order från Gustav Noske, socialdemokratisk krigsminister i Ebert-Scheidemanns regering.
[16] Termidor var namnet på den elfte månaden i almanackan som antogs av den franska revolutionen. Den nionde termidor (27 juli) 1794 störtades Robespierre, och det inleddes en högerutveckling av regeringen som skulle bereda vägen för Bonaparte och krossa Första republiken. Trotskij jämförde ofta stalinismens politik med den termidorianska reaktionen.
[17] Dmitri Z Manuilskij (1883-1952) var den främste propagandisten för den ”tredje periodens” stalinism. Han var ensam sekreterare för Komintern från 1931-39 (det valdes ingen ny ordförande för Komintern efter Molotov, som slutade som ordförande 1931), då Dimitrov också valdes in i sekretariatet. Manuilskij och Dimitrov ledde Komintern fram tills dess den upplöstes 1943. Trots att han hade en framskjuten position förblev Manuilskij obemärkt under Folkfronts-perioden. Dök upp som diplomat och medlem i SUKP:s centralkommitté efter Andra världskriget.
Solomon A Lozovskij (1878-1952) ledde den Röda fackföreningsinternationalen (”Profintern”) och ansvarade för den stalinistiska fackliga politiken. Enligt Chrusjtjov minns (1970) arresterades och sköts Lozovskij på Stalins order i samband med en antisemitisk kampanj.
[18] Alsace-Lorraine [ty: Elsass-Lothringen] hade varit tyskt sedan 1871 och återlämnades till Frankrike i Versaillesfördraget. Östra Preussen skildes från Tyskland i samma fördrag med något som blev känt som den polska korridoren, som gav Polen tillträde till Östersjön (utom Danzig [Gdansk], en speciell stad-stat under Nationernas förbund).
[19] Fredsfördraget i Brest-Litovsk som skrevs under av den sovjetiska delegationen 3 mars 1918, avslutade fientligheterna mellan Sovjetunionen och Tyskland. Villkoren var ytterst ogynnsamma för Rysslands nationella intressen, men den bolsjevikiska ledningen såg undertecknandet av freden som en angelägenhet av största vikt. Brest-Litovsk var en stad på gränsen mellan Ryssland och Polen där förhandlingarna genomfördes.
[20] Josef Pilsudski (1867-1935) föddes i Litauen. Som student landsförvisades han till Sibirien på grund av ett påstått mordförsök på Alexander III. Återvände 1892 till Polen och grundade det polska socialistpartiet. 1917 internerades han av centralmakterna, men befriades av tyska revolutionärer 1918, och återvände till Warszawa för att bli ledare för den nyss upprättade polska republiken. I mars 1920 ledde Pilsudski sin armé mot Sovjetunionen i Ukraina, ett äventyr som krossades av Röda armén i juni. Han avgick 1923, men ledde i maj 1926 en kupp som återinsatte honom vid makten. Han var diktator i Polen på olika poster fram till sin död.
[21] Gaston Monmousseau (1883-1960) ledde den franska järnvägsstrejken 1920. Han bröt 1925 med syndikalismen för att ansluta sig till kommunistpartiet, och blev en stalinistisk fackbyråkrat, först i det kommunistledda CGTU, senare i den förenade franska arbetarkonfederationen CGT.
[22] Vi bryr oss här inte om frågan huruvida Thälmann var mot svängningen och bara underordnade sig Remmele och Neumann, som hade stöd från Moskva. Denna fråga är rent personlig och en tillfällighet: frågan gäller systemet. Thälmann vågade inte vädja till partiet, och bär därmed helt och fullt ansvaret.
[23] 1 augusti var mellan 1929 och 1932 en dag för demonstrationer för Komintern. Den utropades första gången 1929 som ”internationell röd dag” för att ”besvara” Berlinpolisens angrepp (under ledning av socialdemokraten Zörgiebel) mot isolerade, kupplika KPD-demonstrationer 1 maj 1929. Den ultravänsteristiska retoriken kring 1 augusti 1929 fick det att låta som om det var början till ett inbördeskrig – men i verkligheten ägde det bara rum spridda demonstrationer i Tyskland och världen runt. Ändå slogs 1 augusti fast som en dag för kommunistiska demonstrationer.