Kriget i Indokina hade särskilt under slutet av 1960-talet inneburit svåra bakslag för USA. Så när Richard Nixon 1968 hade vunnit presidentvalet, så försökte han utforma en strategi som skulle kunna vända på utvecklingen. Resultatet blev den s k Nixon-doktrinen, som syftade till att isolera befrielserörelserna i Indokina, bl a genom att göra upp med Maos Kina. Den viktigaste arkitekten bakom denna politik var den amerikanske nationelle säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger.[1]
Kineserna svarade positivt på de nya signalerna från Washington – ett tidigt uttryck för detta var den s k pingpongdiplomatin, som kineserna inledde 1971.[2] Detta följdes upp av hemliga Kina-besök där Kissinger lade grunden för Nixons Kina-besök 1972.
Vietnameserna blev mycket irriterade över detta och igångsatte en intensiv kampanj för att motverka och om möjligt stoppa denna utveckling, bl a via direktkontakter med de kinesiska och sovjetiska ledarna, men även genom att i sin press (f o m sommaren 1971) skarpt kritisera Nixondoktrinen och utan att direkt nämna Kina (och Sovjet) varna dem för att låta sig falla i fällan.
Inte nog med det. Vietnameserna framförde under åren 1971-72 sin kritik öppet, utan omskrivningar, till solidaritetsorganisationer och vänsterpartier. Detta gällde även ledningen för den svenska FNL-rörelsen (DFFG), som dock vägrade att lyssna på det örat, vilket framgår av Åke Kilanders bok Vietnam var nära (kom ut 2007). Han redovisar ett möte med DFFG-ledningen på Nordvietnams ambassad hösten 1971. En av deltagarna, Tomas Hammargren, berättar att vietnameserna var mycket förgrymmade över hur svenska FNL:are (bl a Jan Myrdal) framställt Nixons stundande Kina-besök som en seger för Vietnams folk:
Då skrev Jan Myrdal något om att detta måste betraktas som en stor seger för det kinesiska folket och även det vietnamesiska. Det fick vietnameserna att gå i taket och de kallade ut hela AU till DRV:s ambassad i Stocksund. Vi kom dit och hela mötet handlade bara om att ösa galla över Jan Myrdal. De … öste galla över Kina och kineserna. Efter mötet var vi ganska skakade. De hade mer eller mindre ställt ultimatum att vi skulle upphöra med kritiken av Sovjetunionen, ta avstånd från Jan Myrdal och bli ”antikineser”....Vi gav givetvis inte efter för påtryckningarna. Vi offentliggjorde dem inte, men vi informerade Jan Myrdal om händelsen.[3]
Men den vietnamesiska motkampanjen misslyckades och den sino-amerikanska smekmånaden kulminerade med Nixons Kinabesök i februari 1972.[4]
I det följande ges exempel på hur man i nordvietnamesisk press kritiserade Nixondoktrinen och de kinesiska reaktionerna på denna. Först återges flera utdrag ur artiklar publicerade innan Nixons Kina-besök. Och allra sist återges en komplett ledare ur den nordvietnamesiska tidningen Nhan Dan, publicerad efter Nixons Kina-besök sommaren 1972.
Martin F
Efter det att Nixon i juli 1971 (efter Kissingers besök i Peking) inbjudits till Kina, publicerade nordvietnameserna den 19 juli, i Vietnams arbetarpartis (VAP) huvudorgan Nhan Dan, en ledare med rubriken ”Nixondoktrinens oundvikliga sammanbrott”. Hela ledaren publicerades bara 3 dagar senare på svenska i PRR:s Informationsbulletin (nr 8-71) – ett tydligt tecken på att vietnameserna lade stor vikt vid artikeln:
”Nixondoktrinen” kom till stånd sedan Trumandoktrinen, Kennedystrategin o.s.v. i tur och ordning hade brutit samman. Det är det direkta resultatet av en lång serie nederlag för USA i Vietnam, nederlag för ett av de allra största lokalkrigen, företaget av mer än en halv miljon amerikanska soldater och av USA:s moderna flyg- och flottstridskrafter. Den är också resultatet av en situation där världens styrkebalans ändrats gynnsamt för de revolutionära styrkorna och till nackdel för de imperialistiska styrkorna och där USA-imperialisterna försvagats och alltmer blir invecklade i en stor kris.
För att fatta det kort: ”Nixondoktrinen” är imperialisternas kontrarevolutionära världsstrategi, som har USA:s militära styrkor och krismateriel som fundament och som syftar till att få till stånd en allians av kontrarevolutionära styrker i olika delar, av världen, att splittra de socialistiska länderna, att vinna över den ena eller andra parten och hetsa den mot någon annan for att bekämpa de nationella befrielserörelserna och få till stånd en ”fredlig” kontrarevolutionär utveckling i de socialistiska länderna.
”Nixondoktrinen” tillämpad på Asien består i att samla de kontrarevolutionära krafterna i detta område, att använda den japanska militarismen som kärna vid bildandet av en regional allians och att rikta spjutspetsen mot de socialistiska länderna och folkens befrielserörelse. Nyckelsektorn i utexperimenterandet av denna doktrin, dess första försöksområde, det är Sydvietnam, Laos och Kambodja. Nixon-politiken syftar vidare till att få till stånd en kompromiss mellan stormakterna för att tvinga de små länderna att acceptera deras arrangemang.
Under resten av hösten 1971 och under 1972 publicerade nordvietnamesisk press ett stort antal artiklar med liknande kritiskt innehåll. En del av dem återgavs även i DRV:s (Nordvietnams) engelskspråkiga veckotidning Vietnam Courier:
Vietnam Courier nr 336 (30 aug. -71) återger ett längre utdrag ur en artikel från folkarméns organ Quan Doi Nhan Dan. Där läser vi bl a:
Med avseende på det socialistiska lägret är ”Nixondoktrinens” grundläggande politik, att ”splittra, hålla tillbaka och rulla tillbaka”. När Nixon gjorde en översikt över de socialistiska länderna, tvingades han erkänna deras ekonomiska och militära tillväxt, speciellt Sovjetunionens och Kinas (som han kallar ”två kommunistiska makter”). Emellertid har han blåst upp skillnaderna och splittringen i den kommunistiska världen och betraktar detta som ett nytt förhållande och ett nytt tillfälle för USA att praktisera sitt schema för att bekämpa världsrevolutionen på ett ännu mer ondskefullt och vansinnigt sätt. ”Nixondoktrinen” vill ”bygga en bro”, d.v.s. bygga ut ekonomiska, vetenskapliga, tekniska och kulturella kontakter med målsättningen att infiltrera och sabotera de socialistiska länderna och om möjligt få till stånd en fredlig kontrarevolutionär utveckling. Nixon strävar också efter att uppväcka nationalism, locka med ”förhandlingar” och ”avspänning mellan öst och väst”, förverkliga politiken att göra sig vän med alla länder, allt med målsättningen att driva in en kil mellan de socialistiska länderna och hetsa ett land mot ett annat.
Med en sådan politik och med sådana manövrer konspirerar USA, inte bara för att tygla, utan också för att resa nya hinder för de offensiva revolutionära krafterna och försvaga och förhindra det socialistiska lägrets inflytande på den nationella befrielserörelsen. Den s.k. politiken med ”ömsesidig fördel”, som Nixon skryter med, syftar i grund och botten endast till att skada revolutionen och gynna USA och de kontrarevolutionära krafterna. Denna politik och detta schema demonstrerar klart imperialismens tendens att – som Lenin har påvisat – försöka splittra arbetarna, öka opportunismen inom deras rörelser och åstadkomma dess tillfälliga förvirring.
(...)
”Nixondoktrinen” har gjort sitt bästa för att stödja reformism, opportunism av alla slag, nationalism och chauvinism, med målsättningen att dämpa kommunisternas revolutionära vilja och utså split inom den internationella kommunistiska rörelsen och arbetarrörelsen.
Vietnam Courier nr 346 (8 nov. -71) kommenterar här Nixons stundande Kina-besök:
Fastän han (Nixon) är en i döden stenhård antikommunist, har han inte desto mindre besökt många socialistiska länder för att undersöka möjligheterna att så splittring i det socialistiska lägret.
(...)
Denna flexibilitet återfinns i Nixons politik gentemot de socialistiska länderna. I grund och botten ska kommunismen fortfarande ”hållas tillbaka” och ”rullas tillbaka”, men när det gäller medlen kommer det snarare att röra sig om förhandlingar än konfrontationer, vilket inte förhindrar intensiva förberedelser för ett korståg mot kommunismen, lagring av kärnvapen och förbättring av konventionella vapen. I korthet vill USA använda sig av förhandlingar utifrån en styrkeposition och om så behövs arrangera konfrontationer till sin egen fördel.
”Förhandlingspolitiken” ska lyckas med att ”bygga en bro” mellan Washington och de socialistiska huvudstäderna. Under täckmantel av upprättade ekonomiska, vetenskapliga, tekniska och kulturella kontakter, kommer infiltration och sabotage utföras mot de socialistiska länderna och en fredlig utveckling eller – förveckling – i meningen kontrarevolution ska kunna initieras. Samtidigt kommer nationalism och chauvinism att uppammas i stora doser i ett försök att splittra det socialistiska lägret, genom att spela ut ett socialistiskt land mot ett annat.
Vietnam Courier nr 360 (14 feb. -72):
USA-imperialismen ”är redo att förhandla” med ett antal länder, speciellt med Sovjetunionen och Kina, med målsättningen att ”avskräcka” och ”hålla tillbaka” de två största socialistiska länderna, och utnyttjar då i största mån grälet mellan dessa två länder, sår split mellan de socialistiska länderna i allmänhet för att erhålla en fördelaktig position åt USA; strävar efter ”avspänning” mellan de stora makterna och fortsätter att terrorisera de små länderna.
(...)
Att bekämpa den (Nixondoktrinen) med alla medel, är en viktig uppgift för arbetarklassen och folket i hela världen.
Vietnameserna reagerade med stor indignation inför Nixons Kina-resa. Ett exempel på detta gavs av Huang Tung, redaktör för Nhan Dan, och citerades i New York Times 9 feb. 1972:
Då Nixon får sin 21 kanoners salut i Beijing, kommer vi att ge honom en annan sorts salut i Sydvietnam. Det kommer att bli fler än 21 kanoner och de kommer inte att skjuta med lösa skott. Detta krig kommer att lösas här i Hanoi och inte någon annanstans.
Vietnameserna var särskilt kritiska mot kineserna, men även mot Sovjet, som också tog emot Nixon. Detta visas av en ledare i Nhan Dan som i publicerades efter Nixons besök i både Kina och Sovjet. Översättningen (och den kursiverade inledningen) är hämtad från tidskriften KOMMENTAR nr 1 1973
President Nixons besök i Peking och Moskva har tolkats på olika sätt inom de revolutionära rörelserna i världen. Vi ser det som värdefullt att presentera den vietnamesiska bedömningen.
Nhan Dan, Demokratiska Republiken Vietnams arbetarpartis tidning, publicerade den 17 augusti 1972 en ledare som vi återger i något förkortad version. Här klargörs, att för USA-imperialismen syftar ”avspänningspolitiken” gentemot Sovjetunionen och Kina endast till att splittra de socialistiska staterna och de revolutionära rörelserna i världen. Denna förrädiska och falska politik syftar till att ge USA-imperialismen möjlighet att slå än hårdare och brutalare mot revolutionen över hela världen, främst mot den indokinesiska.
Ledaren publicerades efter Nixons besök i Peking och Moskva och i samband med de alliansfria staternas konferens i Georgetown, Guyana, sommaren 1972.
Nykolonialismen spelar sedan slutet av andra världskriget en viktig roll i USA-imperialismens globala strategi. USA-imperialismen försöker ersätta de andra imperialistiska staternas gammalmodiga kolonialism med sin egen nykolonialism och förvandla de enorma regioner av världen som utgörs av länderna i Asien, Afrika och Latinamerika till sin eftertrupp och sina uppmarschområden för att ringa in och anfalla de socialistiska länderna. Denna strategi är emellertid otidsenlig. Den har kommit till i en tid då djupgående förändringar har ägt rum i. världen. Det socialistiska systemet har blivit den faktor som avgör den historiska utvecklingen. Imperialism och kolonialism är dömda av historien. De befinner sig i en process av kriser och upplösning och de förslavade folken har rest sig för att återerövra sin rätt till att leva i självständighet och frihet.
Som politisk representant för USAs militärindustriella komplex, använder Nixonklicken, som är den mest reaktionära och krigiska hittills, en ny global strategi kallad ”Nixondoktrinen”. Denna går ut på att skapa en maktbalans mellan stormakterna och att splittra det socialistiska blocket genom att först splittra dess viktigaste delar. På detta sätt försöker USA-imperialismen få fullständig handlingsfrihet rör att med ,våld kväsa de nationella befrielserörelserna, i första hand genom att slå tillbaka de indokinesiska folkens patriotiska kamp.
Offensiven och upproret, som sedan den 30 mars 1972 har pågått oavbrutet i Sydvietnam, har tagit udden ur och sköljt bort en stor del av ”vietnamiserings”-strategin. Angriparna har skyndsamt tvingats återamerikanisera kriget genom att kasta in väldiga amerikanska flyg- och sjöstridskrafter och därmed kraftigt överskrida gränserna för det krig som skulle utkämpas enligt ”Nixondoktrinen”. Men USAs exempellösa barbari och de stora materiella och teknologiska stridskrafterna har misslyckats med att stoppa den hjältemodiga kamp som förs av de väpnade styrkorna och folken i Vietnams båda zoner. ”Nixon doktrinen” kan inte heller kuva de hjältemodiga motståndsstyrkorna i Laos och Kambodja. USA-angriparnas fullständiga nederlag är oundvikligt.
Självständighetsrörelserna i olika länder fortsätter att resa sig medan Nixon med alla medel försöker tygla dem. Vi har de senaste åren bevittnat uppkomsten av många självständiga stater: Bangla Desh, Sri Lanka och många andra som har utökat de fria nationernas skara. Konferensen i Georgetown, som hölls i USAs nära grannskap, är en återspegling av den nya situationen. Den är ett klart uttryck för en ny tendens. De små står upp för att forma sina egna öden, i utmaning mot imperialisternas alla lömska planer och mot alla uttryck av högeropportunism och principlösa kompromisser.
Segrarna för de nationella befrielserörelserna och Georgetownkonferensen betyder i sanning ”Nixondoktrinens” misslyckande. Dessa segrar bör tjäna som en skarp varning till dem som viker av från tidens stora oövervinnliga idéer och som ömkligt har fastnat på de principlösa kompromissernas mörka och dyiga väg.
Vilken är den fundamentala situationen i dagens värld? Driver de revolutionära krafterna tillbaka imperialismen eller är den senare herre på täppan? Är världsrevolutionen i uppsving eller på tillbakagång? Vilken kraft bestämmer tendensen i utvecklingen? Vem är världsrevolutionens största fiende? På vilken sida står revolutionen och på vilken kontrarevolutionen? Svaren på dessa grundläggande frågor var förr ganska enkla, men nu har allting förvirrats av osunda tendenser. De sluga imperialisterna försöker sudda ut konturerna mellan rätt och fel och svart och vitt. För det vietnamesiska folket och revolutionärerna, som kämpar i främsta ledet i kampen mot USA-angriparna för fred, nationellt oberoende, demokrati och socialism, krävs ett fullständigt klargörande av de nämnda frågorna, både i teori och praktik.
Vi lever i den epok då marxismen-leninismens oövervinnliga revolutionära idéer har vunnit hundratals miljoner människors hjärtan och sinnen och då den vetenskapliga socialismen har blivit en levande verklighet för mer än en miljard människor och utövar ett starkt inflytande på historiens utveckling.
Vår generation har gynnats osedvanligt mycket av historien och blivit vittne till många lyckade revolutionära omvälvningar. Det verkar som om det med några års mellanrum utbryter en ny revolution skit lyckas. Många nya självständiga länder har uppstått.
Vi har även blivit vittne till hur de imperialistiska krafter som tidigare troddes vara världens herrar för evigt har brutit samman. Myten om USA-imperialismens närmast makalösa makt har slagits sönder. Den vetenskapliga och tekniska revolutionens underverk i USA har snabbt visat sina negativa sidor och tron att USA-imperialismens mäktiga produktivkrafter kan hålla ekonomiska kriser på avstånd och slå tillbaka revolutionen, har visat sig vara falsk.
De ståndaktiga revolutionärer som förblir marxismen-leninismen trogna, har bevittnat fortlöpande fiaskon för olika opportunistiska tendenser, av vilka en del har dominerat under en viss tid.
Den nuvarande avspänningen är ett resultat av ett förändrat världsläge. Trots stora svårigheter, fortsätter de revolutionära krafterna att utvecklas medan imperialismen står inför en ny period i sin ständiga kris. En allmän kris är under uppsegling i USA – huvudbastionen och den sista stöttan för imperialismen. USAs upprepade bakslag överallt, inklusive de bittra nederlagen i Vietnam, har gjort det till en koloss på lerfötter. Massorna i USA, och i synnerhet ungdomen, kräver en ny politik.
Verklig avspänning mellan nationer baseras på respekt för självständighet, suveränitet, enhet och territoriell integritet för alla länder, stora som små. Men för USA-imperialismen är avspänning endast en förrädisk politik för att den ska kunna genomföra sina planer på angrepp, förslavande och omstörtning med nya medel; sådan är ”Nixondoktrinen”. Imperialisterna vill ha avspänning med vissa stora länder för att få fria händer att samla sina styrkor, motarbeta de revolutionära rörelserna, undertrycka revolutionen i sina egna länder och tyrannisera de små länderna, samtidigt som de aldrig ger upp sina förberedelser för ett nytt världskrig.
För de socialistiska länderna kan försvaret av fred och fredlig samexistens inte skiljas från rörelserna för självständighet, demokrati och socialism i världen. Ett land som ägnar sig åt sina egna kortsiktiga och småskurna intressen medan det sviker sina internationalistiska förpliktelser, är inte bara till skada för den revolutionära rörelsen i världen, utan åsamkar i det långa loppet också sig självt obotliga skador. Livskraften i marxismen-leninismen och den proletära internationalismen visar sig i revolutionär handling, inte i tomma ord. I dagens värld finns många exempel på att genuina nationella intressen mycket sällan står i motsats till världsrevolutionens övergripande intressen.
En principfast avspänningspolitik mot de imperialistiska länderna måste syfta till att samla och stärka de revolutionära krafterna, isolera och splittra klassfienden och rikta de revolutionära krafternas spjutspets mot de ledande imperialistiska krigshetsarna. Att under vissa förhållanden sträva efter avspänning för att flytta fram de revolutionära krafternas offensiv är korrekt. Men om man, för att tjäna sina egna kortsiktiga intressen, hjälper de mest reaktionära krafterna att avvärja farliga bakslag, slänger man sannerligen en livboj till en drunknande pirat. Detta är en farlig kompromiss, fördelaktig för fienden men ofördelaktig för revolutionen.
Kampen som ska ge svar på frågan ”vad kommer att segra – socialism eller kapitalism?”, är lång, svår och komplicerad, samt skiftande i form, innehåll och när det gäller konkreta åtgärder. Det är en kamp som förs med både vålds- och ickevåldsmetoder, en kamp som samtidigt är militär, politisk, ekonomisk och ideologisk.
Att försvara freden för att hindra ett världskrig och gå med på oundvikliga kompromisser för att förstärka massornas revolutionära kraft utan att frångå sina principer – så ser en verkligt revolutionär politik ut.
Vi anser att det är en viktig historisk uppgift att konsolidera och förstärka de socialistiska krafterna. Fortfarande återstår för många länder att fullfölja sin befrielsekamp och hundratals miljoner arbetare måste bli fria från sitt slaveri.
Genom sin existens och sin utveckling är det världssocialistiska systemet den faktor som avgör tendensen i historiens utveckling. Men denna tendens kan bara uppfyllas genom en oböjlig revolutionär kamp av tusentals miljoner människor.
Revolutionen i varje land är en del av världsrevolutionen och revolutionerna i de olika länderna påverkar och stöder varandra.
Revolutionens triumf i ett land betyder inte slutet, utan början på den tusenmilaväg som leder till världskommunism. Socialism och kommunism är tusen gånger bättre än feodalism och kapitalism. Proletär internationalism höjer sig skyhögt över borgerlig nationalism och nationell egoism. Revolutionen är en väg beströdd med prunkande blommor: Opportunismen är ett stinkande träsk. Vi kommunister måste vara ståndaktiga och inte kompromissa med våra motståndare. Ledda av partiet har värt folk kämpat i årtionden och framgångsrikt bekämpat tre barbariska imperialismer och deras reaktionära lakejer. Hundratusentals av våra kamrater och landsmän har offrat sina liv för nationellt oberoende och frihet, för att frigöra arbetarklassen och världens undertryckta folk. Vi håller med kraft fast vid vår marxist-leninistiska ståndpunkt som även omfattar patriotisk och proletär internationalism. Vi kämpar uthålligt, obevekligt och utan kompromisser. Striderna som just nu pågår i Quang Tri-provinsen är ett nytt hjälteepos för vår nation. Värt folk, både i norr och söder, kämpar med mirakulös styrka. USA-imperialisternas skräckinjagande sjö- och flygstridskrafter har misslyckats att tvinga vårt folk på knä. Tvärtom krossas deras aggressiva vilja av folkets styrka.
Vi är beslutna att hålla ut i våra revolutionära ansträngningar att bygga ett fredligt, demokratiskt och blomstrande Vietnam.
Stig Eriksson och Martin Fahlgren: Den kinesiska utrikespolitikens utveckling
Martin Fahlgren: Rötterna till konflikten mellan Kina och Vietnam.
Qiang Zhai: Närmandet mellan Kina och USA och Vietnam 1970–1975 (på marxistarkiv.se)
Dokument:
Vietnameserna och Kinas närmande till USA (1971-72)
Vietnamesisk vitbok: Sanningen om relationerna mellan Vietnam och Kina (1979)
Den amerikanske säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger spelade en viktig roll när det gäller närmandena till Kina och förberedandet av Nixons Kina-besök 1972. I Memoarer – Från krig till fred (sv. övers. 1980) redogör han utförligt för detta.
[1] Se Nixons Kina-politik: En ny kontrarevolutionär taktik i Asien för en utförligare analys av denna politik och hur den växte fram.
[2] Se (svenska Wikipedia): Pingpongdiplomati
[3] Vietnam var nära, s 297-98.
[4] Se även den vietnamesiska vitboken Sanningen om relationerna mellan Vietnam och Kina... Del III där man redogör för sina försök att få kineserna att inte svälja det amerikanska betet.